Gud är omedveten: en lacansk läsning av det västerländska samhällets oidipala drama från Urfadersmordet hos Freud till Guds död hos Nietzsche

Gud är omedveten – en lacansk läsning av det västerländska samhällets oidipala drama från Urfadersmordet hos Freud till Guds död hos Nietzsche

Föredrag på Lunds Stadsbibliotek, anordnat av Aning-föreningen för psykoanalys och filosofi, den 26 mars 2012 

Ervik Cejvan

I

I Sofokles’ antika dramat, Kung Oidipus, läser vi att Oidipus ville undkomma profetians ord om att han kommer att döda sin far och gifta sig med sin mor. Oidipus är offret för den sanning som profetian uttalade. Att kung Oidipus undvek allt vad han kunde denna sanning om sig själv räddade givetvis inte honom från själva sanningen. Det finns alltså någonting som håller människan fången. Sofokles drama är produkten av denna erfarenhet, som kanske är lika gammal som människan själv. Freuds teori om oidipuskomplex låter det antika dramat illustrera vad han själv finner föregå människan – hennes omedvetna drifter, som i en viss nietzscheansk mening strävar efter viljan till makt. Denna kan å andra sidan vara en vilja till makt över drifternas blinda krav, men kung Oidipus, som verkligen gjorde en stor viljeansträngning att undkomma vad som föreligger hans existens som kung tycks ha misslyckats. Eller, var kung Oidipus inte viljestark nog? Hade kung Oidipus kunnat upplösa profetian, upplösa denna konflikt mellan hans motstånd till profetians uppfyllelse och profetians absoluta giltighet ATT uppfyllas? – så som Freud menar att barnet gör när det har gått igenom den orala, anala och falliska fasen.

Efter den falliska och sålunda oidipala fasen går vi vidare mot latensfasen och äntligen till den genitala fasen som fixerar identiteten som man eller kvinna, givet ett eller annat kön. Oidipuskomplexet uppträder enligt Freud alltså i den falliska fasen, då den lilla själviska människan kräver att ovillkorligt äga sin moder och avlägsna fadern – hur det nu är tänkt att det skall ske; handgripligen eller slugt och diplomatiskt? Poängen är att detta oidipuskomplexa drama INTE uppfylls, så som profetian gör i Sofokles drama. I stället upplöses den oidipala konflikten genom barnets offer av sitt själviska ägandekrav. Jacques Lacan kallar detta symbolisk kastration, medan kastration hos Freud i sammanhanget handlar – för pojkar – om att erkänna faderns auktoritet och se honom som fader, träda i relation till honom som son till fadern, vilket också implicerar erkännande av faderns relation till modern. Modern blir således också förbjuden som sexualobjekt, för att hon upptäcks tillhöra fadern (vid ett tillfälle som Freud kallar urscen). Lacans teori om spegelstadiet, som i mångt och mycket är en teori om individens formation, av jagets åtskiljande från den Andre, formulerar basen för Lacans användning av oidipuskomplex; inte så mycket alltså som en fas i formationen av individens slutgiltiga könsidentitet men som en konflikt mellan barnets själviska självuppfattning – det finns bara En (jag)! – och den Andre.

Separationen blir uppenbar för barnet vid ett tillfälle tidigt i uppväxten och denna yttrar sig enligt Lacan primärt som barnets separation från modern. Innan separationen har barnet självfallet inte uppfattat modern som en annan – som den Andre – än sig själv. Uppoffringen eller den symboliska kastrationen inträder enligt Lacan när barnet lär sig tala och begära, vilket är enligt Lacan en faderns funktion medan modern står för det förlorade objektet, det vill säga det primala och efter separationen/kastrationen bortträngda begärsobjektet. Oidipala konflikter för Lacan är således inte en fråga om rivalitet med fadern över modern men att behålla sig själv, sitt självmedvetande mot den andres intrång i denna jagets sfär. Äntligen, konflikterna löses genom identifikation med den Andre, genom att börja tala och så gradvis infogas i nätverket av de enligt Lacan språkligt determinerade eller strukturerade sociala relationer och identiteter.

Låt oss börja från början. Beakta aforism 125, om ”Den vansinnige” eller ”Den tokiga människan” ur Den glada vetenskapen av Friedrich Nietzsche,  som mitt på ljusan dag tände en lampa och skrek på torget: ”Jag söker Gud! Jag söker Gud!”….

Tyskans Der tolle Mensch kan översättas med den vansinnige, galningen eller den tokiga människan. Slår vi upp synonymer för die tolle får vi alternativa och ganska litterära översättningar som stor, hänförande, glänsande, förträfflig, liderlig, oerhörd, hjärtlig, vild och livlig bland annat. 

Tänk er denna tokiga människa, på torget mitt på dagen med en lampa som ropar: Jag söker Gud! Och inte bara det. Denna människa är ett språkrör för ett hemskt dåd: Vi har dödat Gud! Det är en skuld vi inte är medvetna om. Den franske filosofen Rene Girard har rätt när han mot bakgrund av Freuds myt om mordet på urfadern i Totem och Tabu (1913) uppmärksammar hur denna mycket betydelsefulla mening i aforism 125 systematiskt undviks eller missas i diskussioner om Guds död: att Nietzsche talar om en skuld som vi alla bär på; en skuld för mordet på Gud. Förnekelsen eller bortträngningen är uppenbar, menar Girard. Jag vill också koppla det till det motstånd eller kontrovers som Freuds idé om oidipuskomplexet ställer oss inför: för att oidipuskomplexet skall vara giltigt, i termer av dramatisk händelseutveckling på intimaste och därför kanske mest dolda men ändå, enligt Freud, konstitutiva familjenivån, måste det lilla barnets krav för moderns närhet och faderns avlägsnande vara på något sett genetiskt grundade. Jag vet ingenting om genetik, kanske lite om psykoanalys, men om filosofin, som jag sysslar med skall vara meningsfull, måste den kunna vara i stånd att bidra till områden den inte har en exakt kunskap om. Det gäller för mig alltså att slå på stora trumman och spekulera om oidipuskomplex utifrån min läsning av Nietzsche, Freud och Lacan. Alla tre har, som jag ser det, en sak gemensam: en idé om en konstituerande urhändelse, nämligen Guds död. Vi ska se, långt ifrån en ateistisk förenkling av Guds död – då det är dumt att förneka existensen av det som påstås vara dött – att det ligger någonting bakom idén om Guds död, som enligt min mening kan belysas med hjälp av en kombination av Freuds och Lacans idéer om oidipuskomplexet.

Gud är död, menar Nietzsche, för att vi har dödat honom. Vi kan tala om ett slags grundläggande event som föreligger Guds död, mordet, på två sätt: det ena är det som kristendomen inte rädds att erkänna: Gud är visst död – och vi har dödat Gud, korsfäst Guds Son, men: Gud återuppstår och köper oss fria inte bara från själva gudamordet men för andra synder, gamla och framtida.

Det gäller dock att tro på detta och förtrösta sig på syndernas förlåtelse. Men vad om ”salig” och ”fattig i anden” ändå betyder att leva i skyddad ignorans – som kanske garanteras av bortträngningens gåva – om att Gud är död, att vi har, som Nietzsche säger, dödat Gud en gång för alla; vad om Gud är död och förblir död? Vad om Gud blev mördad innan människan ens var medveten om ordet ”människa” och ”Gud”? Denna fråga leder oss till Freuds Totem och tabu (1913).

Freud är säkerligen inte opåverkad av den Nietzscheanska idén om mordet på Gud; Totem och tabu kommer ca trettio år efter Nietzsches Den glada vetenskapen. För Freud är Gud praktiskt taget en omskrivning för en betydelsefull och mäktig individ som efter sin död upphöjs till Gud i en eller annan form, men inte odramatiskt: någon måste bära en skuld för denna ärkeindivids död, inte minst för att det skall få en omstörtande och sannerligen, fundamental och konstitutiv betydelse. Ett mord måste föreligga – ett första sådant, grundläggande mord, som i Totem och tabu ger incest och mordförbudet och som i Moses och Monoteismen (1939), utifrån en mycket egendomlig historietolkning kopplar samman monoteismens idé med den mosaiska lagens uppkomst; vilket enligt Freud återupprepar urmordet i termer av det bortträngdas återkomst.

Nå, låt mig återgå till oidipuskomplexets mytiska kärna. Vi ska inte gå tillbaka till Sofokles’ drama kung Oidipus, men just till själva den spekulativa förutsättningen för kung oidipus tragiska liv, som Freud var vis om att ge oss i form av myten om urmordet. I korta ordalag har det enligt Freud i mänsklighetens urtid hänt någonting oerhört som ändå är absolut fundamentalt för den mänskliga idén om familj och släktskap och alla restriktioner och regler som denna relationsstruktur innebär, till exempel incestförbudet. Enligt Freud är incest det första förbudet, som också grundlägger alla andra regleringar av människolivet efter ett enda måttstock: vad som tillhör Fadern skall förbli Faderns; allt annat är underordnat denna symboliska fadersfunktion, som det heter på lacanska. Också, detta imperativ har i sin negativa form att göra med perversion; alltså att ”göra som Fadern gör”, att vara ”en version av Fadern” eller på lacansk franska père-version, vilket naturligtvis pekar ut vad man inte bör göra för att inte inkräkta på faderns område. Fadern är alltså i sin rent symboliska form en instans av superegot; ett pekfinger som pekar på det förbjudna och säger: Detta är Mitt!

Freuds myt om mordet på urfadern berättar hur människan får kunskapen om gott och ont. Men varför myt? Antropologen Claude Lévi-Strauss, som grundar en betydande del av sin teori i Freuds psykoanalys, menar att myten strukturerar vår verklighetsuppfattning. Myten kan alltså förstås som en ansamling av flera arkeologiska lager som trots variationer i tid och rum vilar i gemensam grund och denna är alltså tillgänglig för utgrävning och tolkning. Myten är, kortfattat, en berättelse om en urkonstitution eller urhistoria som, återigen, strukturerar eller ordnar vår sociala eller kulturella verklighet. För myten gäller att den är metafor för en händelse som psykoanalytiskt talat är bortträngd och således omedveten. Analysen av myter avslöjar enligt Lévi-Strauss hur en kultur är konstituerad, viket enligt Freud är i grund och botten en fråga om en undanträngd och obehaglig konstitution. 

Freuds mytiska mordhistoria alltså: I mänsklighetens gryning några urflockets primater bestämmer att döda sin ledare. Denne kallas Urvater av Freud, trots att medvetenheten om faderskap ännu inte var aktuellt. Det är särskilt några individer, som vi nu i efterhand kan kalla bröder, som bestämmer sig att döda flockledaren. Varför? Mycket enkelt, det handlar om absolut naturrätt som mäts i muskelkraft. Alfahanen ägde allt, maten, vattenkällan och så klart honorna. Nu är det inte otänkbart att urflockets alfahane också skulle ha ägt också de alla urflockets lägrestående hanar. Men Freud tycks mena att Urfadern var specifikt inriktad på honparning. Jag säger specifikt inriktad, kanske av evolutionär nödvändighet då Freud nämligen inte skulle säga ”naturligt” inriktad.

Hursomhelst, mordet sker men förövarna blir inte befriade från urfaderns grepp: de känner skuld. Ännu är det förmodligen inte moralisk skuld men kanske en skuld som grundlägger ägandets idé. Vad som var alfahanens måste förbli hans, helt enkelt för att även om mördargänget kunde störta honom är de ändå var och en för sig inte starka som han och därmed kapabla till den despotiska kontroll som alfahanen regerade med. Att sluta samman kring det hemska blev alltså lösningen och regleringen: alfahanen tillkännagavs ursprungsrätten och äganderätten – alfahanen blev nu Fader; en symbolisk funktion som sagt, i det att hans ägor förblir hans, vilket direkt gav broderskapsbegreppet och urskilde modern och systrarna i relation till Fadern. Incestförbudet blir den gyllene regeln som skall försäkra att modern och systrarna och bröderna tillhör (ägs av) fadern, i all evighet. Incestförbudet inträder naturligtvis inte av genetiska men av ekonomiska skäl. Mordförbudet är, också den, en ekonomisk åtgärd för att Urfadersmordet ställde förövarna inför förvaltningsproblematik över hans ägodelar.

[För Oidipuskomplexets utveckling och tillämpning hos Freud se Bennett Simon, Rachel B. Blass “The development of vicissitudes of Freud’s ideas on the Oedipus complex” in The Cambridge Companion to Freud (University of California Press 1991)]

Men, hur har det gått till, detta gudamord som Nietzsches galning proklamerar på torget inför en folkmassa, som Rene Girard understryker, består av ateister? Min ”postmytologiska” teori, om att Gud har dödats redan i Paradiset följer här:

Där sitter människor, i paradiset, allt sköts av Gud. Alla våra behov är omedelbart tillfredsställda och vi känner därför inga behov. I paradiset, medverkar vi därför inte heller i vår egen njutning. I paradiset är det åt oss njutet. Människan begär inte för att hon inte saknar någonting. Den paradisiska människan är ständigt tillfredsställd. Hon behöver alltså inte kämpa för att njuta och hon saknar ingenting. Vad kan gå fel? Kanske var det Ormens fel att människan drivs ur paradiset, eller att helt enkelt själva Livskraften ville mer än vad som var oss givet. Också Livskraften, om vi är skapade av Gud, är alltså en del av Guds egen kraft i oss, den gudomliga gnistan i oss – Guds ”avbild”… Det kanske var alltså Livskraften i oss, jag hittar inget mindre mytiskt än att det skulle vara just Freuds libido, denne Eros, Livskraften, som alltså reser den paradisiska apans hand mot den vita stenen från den sköngröna marken, lyfter stenen och – hytter den i huvudet på Gud.

Paradiset, naturligtvis, rasar samman. Gud är död. Vi får sköta oss själva. Vi lär oss att begära, för att vi känner törst, vi känner hunger, vi längtar efter de fysiska sensationerna som kan återskapa detta ständiga flöde av njutning. Så småningom uppfinner vi tantrisk sex, orgasmmanualer och dejtingsajter som utlovar att kompensera oss för den förlorade paradisiska njutningen.

Och vi bygger tempel för att minnas den dödade Gud. Men vi hanterar det som att Gud bara dog. Vi har alltså ”glömt”, eller trängt undan som det mer riktigt heter på psykoanalytiska, att vi har dödat Gud! Men hur märker vi att det är så? Vad är det för insikt Nietzsches tokiga människa får? Om Gud i paradiset skötte allt, då var Gud självklart Lagen. Han var Fader som skötte allt åt oss, så pass alltså att begäret inte fanns ens och njutningen var tillvaron själv. Men när vi dödar Gud blir vem tar hand om oss? Kan vi sköta oss själva?

Nu när vi vet att vi har dödat Gud och att moralen störtar i värdenihilismen vad gör vi nu då? Efter Den glada vetenskapen skriver Nietzsche Så talade Zarathustra. Det är en vision av den nya människan, den så kallade Övermänniskan. Ett nästa steg efter människan som föregicks av den gudskära paradisiska apan.

Av Kants idé om Gud som moralens garant lär vi att etik inte sker av sig själv, utan vår medverkan. Vi överlämnar oss åt oss själva, driver ut oss ur paradiset. Vi får klara oss på egen hand. Hopplöst ensamma i själen, strandade åt köttets lustar. 

Eller, kan vi efter Guds död ersätta den för gudamordet skyldiga människan med en människa som skall i en hegeliansk mening vara absolut självmedveten, alltså oändligt ansvarig, inte bara för sin nästa men också för det gudatomma universum? Eller skall vi skapa en gud ur maskineriet; som skall organisera våra liv som en automatisk inköpsfunktion efter den statistiska beräkningen av våra vanor och smak? Behovet av en ny lag gör sig påkallad i skuggan av lagens sammanbrott. Är det begärets lag, kärlekens, som skall ersätta Guds lag, Urfaderns lag?

II

Jacques Lacan. I det elfte seminariet, om psykoanalysens fyra fundamentala koncept, mot bakgrund av Nietzsche och Freud menar Lacan att Gud är omedveten – för att Fadern överlever på ett symboliskt plan. Lacan menar att:

Ateismens riktiga formel är inte Gud är död – när Freud grundar ursprunget av faderns funktion i hans mord beskyddar han ändå fadern – ateismens sanna formel är Gud är omedveten (Seminar XI, 12 februari 1964, min översättning).

Lacan sätter den nietzscheanska idén om Guds död i samband med Freuds myt om det ursprungliga fadersmordet. Men, så som Lacan inskjuter här –Freud skyddar ändå fadern: fadersmordet grundlägger de första förbuden, incestförbudet och mordförbud; människan får en distans till sina driftmässiga krav men lyckas ändå inte hålla dem helt i schack. Det finns, så som jag läser Lacan, en undersida av den symboliska faderfunktionen, mot bakgrund av Urfaderns obehagliga bestående så att säga: att lag och ordning grundas i fadersmordet. Denna undersida är den omedvetne Urfadern i var och en av oss, den fader som liksom hans mördare ändå, biologiskt sett måste ha ägt åtminstone en gnutta samvete. Värre nog, även detta samvete är trots allt Urfaderns arv.

Vad som är omedvetet i kulturen, i dess bortträngda undersida, obehagen, är att vi har ett samvete, kanske fylogenetisk sätt, så som Freud spekulerar om, samtidigt som vi också inkorporerar urfaderns obscena njutning i den ”postparricidala” ordningen, efter urmordet alltså.  

Urfadern är en freudiansk urbild för naturrätt och obscen njutning; driftens primat känner inte till ett lag men gör allt för att fullfölja driftens krav.

Freuds Urfader verkar må bra. Det bor en sådan i oss alla, som en slitning mellan Överjaget (den symboliska fadersfunktionen, begärets lag) och den primala driftens Det (urfaderns obscena njutning).

En omedveten Gud är en arkaisk Gud, ”prelegal” Gud så att säga. Den omedvetne guden är en version av urfadern. Denna Gud är inte död men omedveten menar Lacan.

Josef Fritzl från Amstetten i Österrike är kanske ett brutalt talande exempel om urfaderns inte endast symboliska odödlighet. Fritzl lyckades nämligen undanhålla sin dotter i en källare i sitt hus i 24 år. Han våldtog henne systematiskt under många tillfällen och tvingade henne att ”bilda” familj med honom. Utslaget av det oerhörda incestfallet blev sju barn: ett spädbarn som dog, tre barn levde i källaren och tre adopterades av Fritzl och hans fru som tydligen var ovetandes om hennes makes källarfamilj.

Fritzl är dömd 2009 till livstid och hålls i ett specialfängelse med rättspsykiatrisk vård. Han är dömd för slaveri, incest, olaga frihetsberövande, våldtäkt och olaga hot – alla dessa saker som Fritzl dömdes illustrerar enligt min mening riktigheten av Freuds antagande om obehag i kulturen och även att Urfadern, i Fritzls gestalt, har levt bland oss, mitt i kulturen, minglade i själva familjeinstitutionen.

Fritzlfallet har för den delen inspirerat den svenska teatergruppen från Berlin, Teater Institutet, som har fått internationell uppmärksamhet och prisats för sin kontroversiella och vågade pjäs Conte d’amour (”mot kärleken”) som behandlar ordinarie familje- och kärlekstematik utifrån Fritzlfallet.

Är Fritzl en atavism, i det att urflockets urfader praktiskt taget inkarnerats i hans skepnad och ännu värre, att han utanför sin källare kunde han vara en ganska omtyckt och föredömlig medborgare och fader? Fritzls källare förresten; vilken VERKLIG bild av mörka omedvetna drifter. Om ni minns, när bilder på källaren offentliggjordes, denna källare som var hem för tre barn och deras moder, Fritzls dotter, VISAR enligt min mening vad Freud funderade om i termer av hemmet och det hemska (heim/unheimlich); Fritzls källarfamilj är verkligen en hemsk familj, för att deras hem var ett hemskt hem. Men vi kan fråga oss om hans socialt funktionella familj ovan inte är det?

Om Gud är omedveten, så som Lacan menar, är det så enkelt att identifiera Gud med fadersfunktionen, som ju uppkommer till följd av mordet på urfadern? Död och omedveten är inte samma sak.

Förändrar inte den lacanska förskjutningen från död till omedvetenhet synen på oidipuskomplex i relation till dess ursprung i urmordet, som alltså kan sägas upprepa det?

Lacans revidering av oidipuskomplexet har kanske med detta att göra. Lacan byter fokus i sammanhanget från sexualutveckling till en dramatik som enligt Lacan inte är fylogenetisk så som Freud ser det. Barnet enligt Freud är multiperverst, det önskar göra som urfadern gör, att vara en version av urfadern för att det vill äga sin mor och döda den närmaste som uppfattas som en rival. För Lacan handlar det däremot mer om en dramatik som visserligen är knuten till sexualiteten men som i termer av begär förstås vara inneboende i själva familjestrukturen. Med andra ord, en annan familjestruktur skulle dirigera begäret på annat sätt, föräldrarnas och barnets. Det är alltså Lacans syn på begärets betydelse i samband men oidipuskomplex som skiljer honom från Freud.

Den sexuella utvecklingen är således för Lacan inte huggen i sten och är ganska sekundär: den lärs in via barnets kultivering av olika nujutningstekniker.  Barnet lär sig begära utifrån sin relation till modern och fadern (och här är Lacan för den delen ganska överens med Melanie Kleins objektrelationsteori). Begäret struktureras givet fadersfunktionen och moders relation till den.

Lacan talar för den delen inte om en ”modersfunktion” för att moderns begär tillfaller under det falliska begäret, vilket INTE skall förstås som att begäret är faderns exklusiva domän. Härmed skall det bara inskjutas, för att vi annars riskerar att lämna vårt ämne, att Lacans ”fallos” inte är en penis. Fallos är ett tomt begrepp som på sin höjd indikerar njutningens inkarnerade hemlighet. Den njutande kroppen är utan kön. Njutningen är existentiell och fundamental, kroppens egen intelligens, så som jag förstår Lacan.

Men låt oss inte avvika alltför mycket. Vi går vidare.

Varför är meningen Gud är omedveten en ”ateismens formel” enligt Lacan? Denna mening är tvetydig i original på franska, nämligen för att Dieu est inconscient betyder bokstavligen ”Gud är medvetslös”, medan inconscient betyder både ’medvetslös’ och ’omedveten’. Om ateismens formel är ”Gud är medvetslös” blir det fullständigt meningslöst att förneka en medvetslös guds existens; den medvetslöse guden är ju uppenbart ”borta”. Om Gud, å andra sidan är omedveten, får ateismen i princip samma problem: det omedvetnas existens kan enligt Lacan inte bestämmas utifrån empiriskt grundade existensbegrepp. Det omedvetna är snarare metafysiskt bestämt; men denna lacanska ”metafysik” hävdar sig inte inom en aristotelisk eller platonsk diskurs men i den psykoanalytiska diskursen, som enligt Lacan är ett språk- och tolkningsdiskurs.

Det omedvetna ex-sisterar menar Lacan; vilket betyder det omedvetna alltid redan är förbi; det är ”utom-varande” så att säga. Det omedvetna finns enligt Lacan på en annan plats (”den andra scenen” som Freud kallar det); det omedvetna är ständigt förskjutet.

Det omedvetnas fundamentala förskjutande, förskjutningen av det omedvetnas ”lokalitet” har enligt Lacan att göra med att ”det omedvetna är strukturerat som ett språk”. Därför, det omedvetna är identisk med språkliga fenomen vilka Lacan mot bakgrund av lingvisten Roman Jakobson kallar metafor och metonymi. Metafor och metonymi motsvarar enligt Lacan vad Freud i sin ”energetiska” terminologi kallar ”förtätning” (Verdichtung (ty), condensation (fr), condensation (eng)) respektive ”förskjutning” (Verschiebung (ty), deplacément (fr), displacement (eng)).  

Hursomhelst, vare sig Gud är omedveten eller medvetslös i båda fallen har vi att göra med ett tillstånd som enklast kan förstås som sömn. Nu är frågan om drömmen förekommer i ett medvetslöst tillstånd – om en medvetslös Gud kan drömma – en empirisk, alternativt en metafysisk fråga. Men, när allt kommer omkring, skulle en sovande existens utan drömmar vara mindre existerande bara för att den inte drömmer?

Vi kan erinra oss H. P. Lovecrafts The Call of Cthulhu: ”In his house at R'lyeh dead Cthulhu waits dreaming." Eller också läser vi där med Lovecrafts hänvisning till den famösa Necronomicon:  "That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die". En annan referens om en förmodligen medvetslös och sovande, om än igen, monstruös Gud, finner vi i Alfred Tennisons referens till ”drömlös sömn” i dikten Kraken:

Below the thunders of the upper deep;


Far far beneath in the abysmal sea,


His ancient, dreamless, uninvaded sleep


The Kraken sleepeth: faintest sunlights flee


About his shadowy sides; above him swell


Huge sponges of millennial growth and height;


And far away into the sickly light,


From many a wondrous grot and secret cell


Unnumber'd and enormous polypi


Winnow with giant arms the slumbering green.


There hath he lain for ages, and will lie


Battening upon huge seaworms in his sleep,


Until the latter fire shall heat the deep;


Then once by man and angels to be seen,


In roaring he shall rise and on the surface die.

Att den medvetslöse och evigt vilande, sovande, drömmande eller inte drömmande men likväl varande guden är en monstruös Gud är inte uteslutet. För, vad händer när denna sovande kraft reser sig till liv?  Det kanske är så att GUD är den radikalt Andre för att Guds vara är omedvetet och som sådant för oss otillgängligt i en rationell mening. Gud, kan vi mot bakgrund av Lacan hävda, är ständigt förskjuten, alltid redan bortom – eller BORTA? Borta, för att vi har dödat Gud?

Hursomhelst, Lacans mening Gud är omedveten är väldigt obskyr, särskilt för att han proklamerar detta som ett bihang efter en utläggning av drömmen om det brinnande barnet som Freud hänvisar till i Drömtydning. Drömmen handlar om en fader som väcks i sömnen. Hans döde son rycker honom i armen och säger ”Fader, ser du inte att jag brinner?”: (The Interpretation of Dreams, Penguin, s. 652)

Omständigheterna omkring denna uppväckning är hemska (unheimlich) – ”att väckas av en dröm” som Freud säger – inte mist för att den döde sonens kropp som låg för likvakan verkligen brann i ett rum bredvid rummet där fadern sov. En annan anförtroddes att likvaka under tiden den utmattade fadern skulle ta en nypa sömn men denna person somnade och såg inte när ett långt brinnande ljus hamnade i sängen där den döde låg. Döden, sonen, fadern, den andre, sömnen och drömmen figurerar i Lacans inspirerande men ingalunda klargörande utläggning. Vi får nämligen aldrig reda på vart Lacan ville hamna men fallet låter oss spekulera, att fadern kände skuld för sonens död då han tycks ha underskattat febern som sonen drabbades av och vars följder han antagligen hade dött av. Men, Lacan tar upp denna dröm kanske för att kopplas samman myt, dröm och det sömn till det omedvetna.

I Drömtydning, utifrån drömmen om det brinnande barnet ville Freud staka ut en ny väg för drömmarnas förståelse; ett steg längre från ”drömarbetets psykologi” (kapitel VII). Närmare bestämt, i början av kapitel sju antyder Freud på ett förteget eller slugt vis vad det skulle kunna röra sig om. Innan Freud återvänder till nämnda dröm i sektion C av kapitel VII ger han uttryck för en idé och förhoppning om ett fylogenetiskt perspektiv på drömarbetet, alltså om drömmens roll i människans evolutionära utveckling.

Det är intressant hur Freuds vetenskapliga stringens lockas och inspireras av egendomligt filosofiskt tänkande, som Nietzsches och Schellings tillexempel. Med detta i åtanken kan vi nu med klarhet antyda att Lacan ansluter sin diskussion dels till Freuds vetenskaplighet och hans fallenhet för spekulation om de stora frågorna, om människans, kulturens och religionens ursprung till exempel. Lacan, då han i stort sätt ”återgått” klart till Freud 1964 och som Catherine Clément menar i Lives and Legends of Jacques Lacan, när Lacan börjar bli Lacan är han ute efter en ny dimension i sitt psykoanalytiska projekt: det reala (le réel) som han kallar det. Det reala är den hårda kärnan som motstår symbolisering (språket, metaforen, Fadern/den Andre, förtätningen) och inte kan fångas av fantasin (det imaginära, modern/objektrelationen, begäret, metonymin, förskjutningen) förutom möjligtvis i poeten George Batailles mening: som en strävan mot det omöjliga via överträdelser som eroticism och offer – att skapa en inkorporerad REAL transcendens bortom den metafysiska spekulationens; om en verklighet bortom; bortom det rådande, fallogocentriska som Derrida kallar det; det som betyder ordets primat över köttet, vilket indirekt förklarar Lacans omnämnande av Maurice Merleau-Ponty, köttets och perceptionens filosof, i det elfte seminariet.

Hursomhelst, Lacans mening Gud är omedveten tycks hänga samman med att i det elfte seminariet (1964) tycks Lacan revidera bland annat Freuds evolutionärbiologiska approach utifrån en fenomenologisk och existentiell utvidgning och diskussion om ”vetenskapens subjekt”; Descartes’ cogito contra psykoanalysens ”omedvetnas subjekt”. Vad som sker är att Lacan tillkännager subjektet all kunskap om det omedvetna, vilket är också vad Freud gör från början. Men Lacan önskar bygga psykoanalysens teori helt grundat i den psykoanalytiska erfarenheten som en självtillräcklig (eventuellt vetenskaplig) vederläggningsgrund, till skillnad från Freud som sätter sin tillit på naturvetenskapens framtida landvinningar.  

I fråga om Gud och det omedvetna, i relation till det konstitutionella urfadersmordet som grunden för Lagens och Guds ursprungsuppkomst markerar Lacans mening Gud är omedveten den freudianska epokens fråga om myten om urfadersmordets samband med det omedvetnas fylogenes, av följande skäl: den existentiella frågan om Gud blir oavgjord trots Freuds religionskritik som just ger sig på att förklara det sociokulturella och vägrar befatta sig med det metafysiska. OM psykoanalysen skall säga någonting om metafysiken anser Lacan att det är nödvändigt att fastställa Guds ontologiska status; om Gud tycks vara så viktig – även om Gud är psykoanalytiskt talat blott en symboliskt ”fadersfunktion” är denna i sin påverkan av våra liv också någonting verkligt, eller realt som Lacan skulle kalla det.

Lacan nosar nämligen i ontologins problematik och elaborerar om psykoanalysen bör förhålla sig till ontologi, och logik för den delen, liksom naturvetenskap gör det med René Descartes och senare Edmund Husserl. Lacans utblickande över det ontologiska landskapet är inte opåverkat av Martin Heideggers syn på varat som metafysikens historia och Jacques Derridas problematisering av filosofins (därmed också ontologins) text, historia och tolkning (som kallas dekonstruktion). Men Lacan ger sig inte i kast med metafysik. Till slut (på sjuttiotalet) ”återgår” Lacan effektivt sett till Freud igen, då han i det tjugonde seminariet (1972-1973) drar en gräns för psykoanalysens tolkningskonst i fråga om existentiella spörsmål; om kärlek och njutning, utöver vad som till exempel överföringskärlek och njutning av att tala och begära uppenbarligen tillför till den analytiska kuren; i stort sätt utan analytikers aktiva ansträngning att framkalla en kärlekens eller njutningens affekt över tiden – som också, som bekant, är en viktig faktor i analysen. Nej, gränsen för den lacanska psykoanalysen som ju har avlägsnats så långt från Freuds genetiska, biologiska och neurologiska förankring av psykoanalysen dras äntligen av Lacan i fråga om ontologisk spekulation. Det återstår att se, inte för oss idag men för framtida lacanska övningar, om Lacan ändå lyckades peka på någonting i strävan att matematisera psykoanalysen. Lösningen är kanske att låta teorin ersättas av en mytisk eller spekulativ utmaning, som Freud gör.  

Kanske har Freud ändå rätt, att psykoanalysen kan vara en vetenskap endast om den kan påvisa sin teori på materiell eller empirisk grund. Dagens neurologi och biologi är delvis för den delen lockade av psykoanalysen, som till exempel Lakoff and Johnsson’s idé om det omedvetna i termer av förkroppsligat tankande (Philosophy in the Flesh: the Embodied Mind and Its Challenge to Western Thought, 1999) eller ”neuropsykoanalys”.  Men det finns ändå en oerhörd skatt som psykoanalysen har att erbjuda de tolkande vetenskaperna och disciplinerna; ja rentav livsfilosofin; Psykoanalys är en tolkningskonst med rötter i det mest fundamentala i mötet mellan två människor: att den ene talar medan den andre lyssnar.

Tillbaka till Nietzsche.

Symboliken, en lampa tänd mitt på dagen, är förträfflig. Nietzsche återanvänder den från cynikern Diogenes från Sinope (412-323) som är känd för att ha ”sökt människan” med en lampa tänd mitt på dagen. Det är inte ointressant att det är just en tokig människa som talar om gudamordet.  

Den tokiga människan äger ett unikt seende på livet. Och inte bara det. Hon har förmåga att se igenom det. Det är en obehaglig gåva; att tala om det man tiger om.    

Den tokiga människan hos Nietzsche avslöjar vår – din och min! – del i gudamordet. Med denna skuld ålagd – vem orkar bära på en sådan? – framstår ateismen som en meningslös position; det vore dumt att förneka existensen av någonting som är dött. De döda är inte bland oss, naturligtvis inte så som när de levde. Men att tro, på vaddå? Dödens absoluta triumf? Guds tempel en grav. Både ateisten och troende tycks vara ute och cykla.  Men därmed är det inte sagt att Guds död inte har någon betydelse, litterärt eller symboliskt.   

Om Gud är död är ansvaret oändligt vårt. Inte bara får vi nu, efter Guds död, sköta oss själva men vi får också dras med denna skrämmande vetskap, inte endast att vi har dödat Gud, men att vi själviskt, passiviserade av slavmoralen, undrar vem vi nu skall peka ut som den skyldige? Djävulen själv? Nej, vi – du och jag – säger Nietzsche: vi har dödat Gud! Moralen, den som vi kunde läsa oss till i Bibeln, plötsligt är en moral som låter var och en begära vad han eller hon vill. Är det så talar vi härmed ändå inte om ett totalt sammanbrott av sociala relationer där begäret uppstår inom en ordning som vi kan kalla Guds eller den Andres LAG?

Mot bakgrund av denna fråga kan vi erinra oss Lacan som i en kommentar till Sartre som i Existentialism är en humanism menar att om Gud inte finns då är allting tillåtet. Nej, menar Lacan, om Gud inte finns, då är ingenting tillåtet, just för att vi inte längre lär oss att begära. Om allting är tillåtet kommer ingen att begära någonting, ty redan François Rabelais (1494-1553) visste på femtonhundratalet att människan begär vad som är förbjudet. Som en bild av detta kan vi hänvisa till en bildlig uppfattning om det utopiskta tillstånd som satirikern Sebastian Brandt (1458-1521) kallade Lyckolandet (Schlaraffenland); där ”stekta sparvar flyger i munnen på en”. Men landet där allting är bara njutning och överflöd ser deprimerande och dödstråkigt ut, i alla fall så som Pieter Brueghel den äldre (1525-1569) målar det.

Det framstår, i alla fall så här långt, att begäret sätts i gång av det förbjudna. Enligt Lacan, vad vi får, även om vi inte får det vi begär, är vad vi inte har räknat med, det vill säga njutning, som helt enkelt ”kommer” menar Lacan, inte som ett resultat av tillfredsställelse (begäret kan principiellt sett inte tillfredsställas) för att begärsobjektet är ständigt förskjutet, på grund av begärets ”metonymiska rörelse”. Begäret medverkar alltså i njutningen endast så långt så att det försäkrar oss om att det inte skall tillfredsställas, till förmån för första pris: njutning; för att inte vinna vad som begärs. Därför, om allting är tillåtet upphör vi att begära. Och följaktligen går vi också miste om det vi älskar allra mest: att njuta.

Lacan skiljer mellan krav och begär. Det förbjudna begäret är i sin mest oslipade form ett krav, vilket enligt Lacan utgör kärnan i oidipuskomplexet: kravets freudianska version är att äga modern i rivalitet med fadern. Men det visar sig vara helt befängt, barnsligt så att säga, att frånta fadern en position som han egentligen inte upptar. Det är nämligen bara sexistiskt att tro att fadern äger modern. Sexism är alltså, så som oidipuskomplexets dramatik visar oss, också barnsligt, ett krav om en makt som är fullkomligt narcissistisk och på ett sätt självdestruktiv. Individen blir därigenom sig själv just i att misslyckas med sina oidipala erövringar. Skammen i efterhand är inte kanske så mycket att individen plötsligt växer upp och tänker vad pinsamt att tänka så om sin mor och far. Jag tror att det snarare handlar om att individen inser sin dumhet rätt och slätt. Varför skulle någon vilja ha sex med sin mor och döda sin fader? Ja, det har även Sofokles kung Oidipus undrat. Det är ju fullständigt förryckt. Detta åtagande är praktiskt taget omöjligt och vi kanske kan säga irrationellt, inte minst på grund av att det är mycket svårt att bära handen på fadern, eller att förgripa sig på modern. Istället, individen lär begära det förbjudna medan modern och fadern i bästa fall erkänns som föräldrar. Individens uppgift blir således att bryta sig ur beroendet av familjestrukturen. Men, låt oss fundera hur gudamordet kan ha gått till, om det nu är omöjligt ens att bära hand på sin egen far? 

För att komplicera saken ännu mer, det är precis vad det är: förryckt att vilja aga sin egen mor. Men då kastrationen är ett faktum i det att det lyckligtvis är omöjligt att genomföra det oidipala på annat sätt än symboliskt, igenom, enligt Lacan, införandet i den symboliska strukturen av språkligt determinerade relationer, och sedan den lille narcissisten inte vet bättre lär han eller hon sig så småningom det sluga i att själv bilda familj, att utöka domänen av sitt jag; att göra ett företag av sitt ego, att multiplicera sig och utöka sin influens, via informationsteknologiska medier tillexempel.

Vad är modern i jämförelse om hela världen ligger inom räckhåll? Från denna megalomaniska problematik till lagom girighet: ett eller fyra barn, en eller tre partners, en eller hundra miljoner. Här har vi kanske kärnan av den oupplösta oidipala konflikten i samhälsmått, som jag ser det; det moderna västerländska samhället tycks ha minst skrupler i fråga om makt. En effekt av detta är grymhet och amoraliskt offrande av andra för att hänsynslöst upprätthålla en standard som uppenbarligen under alla omständigheter inte längre kan garantera välfärden, att hävda en maktposition trots rejäla förluster, att hävda en identitetens fasta grund i gener eller tradition, till exempel som ett folks eller nations. Detta är alltså lika förryckt och oidipalt, menar jag, som att vilja äga sin mor.

Många är de rösterna som varnar oss om människans grymhet, som inte minst i Europa de senaste hundra åren utbröt till fullo. Men redan innan första och andra världskrigets utbrott har inte endast Freud förutspått detta i Obehag i kulturen (1930). Delvis kan Freuds civilisationskritik läsas i linje med en problematik som Edmund Husserl formulerar 1936 i termer av naturvetenskapens snabba utveckling och den filosofiska kritiska reflektionens oförmåga att gå i takt med denna.

Mänsklig aggressivitet är mycket uppenbar i kulturella sammanhang och är förmodligen en oidipal kraft, och som sådan är den i dödsdriftens tjänst; särskilt i fråga om kulturer med maktställning som den västerländska är detta tydligt men också idag när Europa tappar denna sfär av globalt inflytande ser vi effekten av desperat och grymt försök att upprätthålla maktkontinuiteten, inte minst genom uteslutning och produktion av nationalistiska värderingar, så som det redan är fallet i förre detta Jugoslavien och som är på gång på andra håll i Europa.

Om vi blickar över västerlandets moderna historia, som vi vet mest om, kan vi enligt min mening avläsa en tendens i övervinnandet av Gud som tog allvarligast fart i och med Upplysningen, mest specifikt i Europa. Denna tendens är ett vittnesmål, menar jag, om förnekelse och konsekvent undanträngning – av exakt vad? Antingen, menar jag, får vi via Nietzsche reda på att vi har mördat Gud (att Gud var död visste nämligen redan Hegel före Nietzsche och ännu tidigare är Bibeln vår pålitliga källa om detta event, väljer vi att tolka den så här långt det vill säga) med dess alla moraliska implikationer, eller att Gud är omedveten, så som Lacan menar. En mellanposition upptas här av Freud som erbjuder oss myten om mordet på urfadern i Totem och tabu, inte alls som ett rättfärdigande av den jungianska idén om ett kollektivt medvetande men som en grov skiss av en fylogenetisk teori om skammens och aggressivitetens plats i människans evolutionära utveckling (fylogenes är en teori om evolutionär genetisk utveckling). Kulturen, kommer Freud fram senare i Obehag i kulturen, är en konstruktion vars syfte är att skydda oss från sanningen om kulturens och religionens traumatiska och därmed bortträngda uppkomstorsak. 

Den oidipala konflikten är, så som jag förstår det, ”oupplöst” dels för att familjen har en annan formativ funktion i det västerländska samhället idag än på Freuds eller Lacans tid. Det vore dessutom intressant att undersöka detta mer kvantitativt, om det inte redan finns liknande sociopsykologiska siffror på det. Hursomhelst, mycket enkelt och naivt, absolut spekulativt – men inte mindre värdefullt för det – är min lilla teori följande: Den oidipala konflikten som uppstår i familjesituationen, som en första erfarenhet av livets relationella dramatik, upplöses i regel inte i det postindustriella samhället av idag. Upplösningen av den oidipala konflikten klassiskt sett innebär att barnet till slut identifierar sig med moder och fadern. Detta antagande grundas i den retroregressiva trenden i samhället idag, som inträder kanske på grund av försvagning av moders och faders betydelse. Under förutsättning att detta är ett riktigt antagande, överförs således den oidipala konflikten oupplöst direkt till samhället där den eventuellt ersätter eller perverterar den rådande (libidinala) ekonomin.

Med andra ord, vi kan tala om en regression som den yngre generationens krav, företrädelsevis i Europa, tycks vara inriktade mot. I denna mening tar jag det på fullaste allvar och som en talande problematik att vi idag kan lägga märke till en strak retro-trend som enligt min mening inte endast befinner sig på en estetisk nivå, att människor i 25-års ålder idag klär sig och inreder sina lägenheter som sina far- och morföräldrar. Fadersfiguren är alltså förskjuten bakåt, till ett sentiment kännetecknad av det förlorade objektet – som lacansk talat varken är förlorat eller ett objekt. En Fader, om vi följer Freud här, som återkommer, är antagligen en hemsk fader….

Samtidigt tycks den teknologiska utvecklingen och nya sociala nätverk, via informationsteknologiska medier tillexempel, prägla nya identiteter. Att uttrycka sig själv tycks idag sammanfalla med en ego-kult själv som var och en bygger kring sina facebookuppdateringar, tweets och självcentrerade tyckanden på bloggar och diverse mediaforum. Det viktiga är att jag är bara jag; den andre är till för att beundra mig. Är inte detta likt den oidipala inställningen: Det finns ingen mer än Jag? Den andre reduceras alltså endast till en åskådare av mitt eget självspektakel.

Ett extremt utslag av denna självcentrering innebär inte bara demokratins försvagande men också tragiska följder som Breiviks dåd i Norge. Breivik pekar nämligen på ett problem som kanske inte ENDAST har att göra med högerextremism och islamfobi men att Breiviks dåd snarare är i linje med en falsk idé om att ett samhälle kan bestå av själviska individer besatta av att självporträttera sina liv för vilka den andre har endast ett självbekräftande värde. Äntligen, Breiviks dåd ligger som grund för en helt ny lag som skall instiftas i Norge, att det skall vara möjligt att dömas till VERKLIG livstid. Kan vi således se konsekvenserna av Breiviks dåd som en bekräftelse av den freudianska logiken enligt vilken dådet föregår lagen, så som mordförbudet föregås av urmordet eller att Breiviks dåd omedvetet följde en logik som kanske kan förstås i termer av oidipal dramatik på en kollektiv eller kulturell nivå?

Vad jag inte har hunnit utveckla till fullo i detta föredrag är den avgörande skillnaden mellan symboliskt och realt, mellan döden och det omedvetna, mellan begär och krav. Att bedöma denna antagna skillnad anser jag är viktigt då det i fråga om oidipuskomplexet kan hjälpa oss att avgöra om det oidipalas plats i tillvaron. Närmare bestämt, om det oidipala i sin freudianska form kännetecknar den falliska fasens formativa symboliska drama eller om oidipuskomplexet uppträder som ett obehag i kulturen – i form av individuella utbrott av Urfaderns obscena njutning (liksom i fallen Fritzl och Breivik)?