Breivik med Levinas genom Derrida: om narcissism, våld och metafysik

Vore det långsökt att tolka Breiviks first shooter Weltanschauung som ett uttryck av narcissism? Hans våldshandling är sannerligen ett manifest mer än hans kompendium av avskrifter på mer än tusen sidor från olika nationalistiska och fundamentalistiska historietolkningar. Texter längre än en sida eller tio till tolv teser är inte manifest men tomma tal. Breivik betecknar ändå ett kulturellt tillstånd idag: en identitetspolitik grundad i narcissismens frustrerade förintelse av alteritet, differens och pluralism. Detta delar han kanske vid närmare efterblick och kanske föga förvånande med Solanas Scummanifestet som föredrar ett våldsgrepp om hatobjektet (mannen), liksom muslimen är det för Breivik. Är inte därför ett nyvunnet vurm för Scummanifestet i linje med den cynism och legitim ignorans som konformismen bjuder på: att konsumera våldsfantasier mot den andre (muslimen, kvinnan, mannen) men att fördöma våld som handling. Alternativet är att ta till våld. Och ännu ett alternativ: att inte ta till våld.

Narcissismen handlar om att spegla sig. Breivik speglar sig i en personlig myt. Hans pseudoariska självporträtt frodas genom uppmärksamhet i medier och ger näring åt denna spegling. Att den psykiatriska undersökningen inte fann Breivik mentalt instabil är inte konstigt. I facebooksamhället hör narcissismen till vardagslivets psykopatologi. Vi kan tala om kommunikationens reducering till ett ”utbyte av nyheter” idag, vilket redan Heidegger anmärker i Till tänkandets sak/Zur sache des denkens. Eller, ”nyheter” i form av statusuppdateringar och gillaträffar och motsvarande, som inte syftar till kommunikation men upprätthåller en självändamålsenlig, alltså narcissistisk, dynamik och ekonomi i form av konkurrens mellan ”vänner” om graden av synlighet i medier. Har inte Breivik förskjutit det virtuella rummet för representation och extension av identiteter till den fundamentala synligheten i det mest reala, har inte han verkligen skjutit sin väg ut i verkligheten?

Narcissismen är ändå ingenting som bör ”botas”. Men samhällsinteraktionen bör definitivt inte grundas i narcissismen, som i en minimal mening är en själviskhet, vilket i sin tur inte heller skall förväxlas med egoismen. Analyser av nya kommunikationsstrategier i vardagen och hur dessa påverkar individen kognitivt och psykosocialt vore högst önskvärda. Utmaningen ligger i att utforska vem var och en av oss är inför en annan, hur nära eller långt ifrån jag vill eller inte vill vara, till och med, och ifrån den andre. Ett steg ditåt är att beakta Levinas etiksyn i Totality and Infinity/Totalité et infini tillsammans med Derridas kritik av denna etik i termer av våld och metafysik i Writing and Difference/L'écriture et la différence.

Det kanske kan sägas att Breiviks handlingar är totalitära. Och att hans perspektiv också kan tolkas som ett oändlighetsperspektiv vari han installerar sig själv som en storhet: den Andre. Oändlighetens tillrop driver Breivik mot en självets metafysisk som genomförs med våld. Det rör sig kanske om en metafysik-etik av det narcissistiska, absoluta och omöjliga jaget i motsats till en etik som värnar om den andres bräcklighet, grundad i Lagen som lyder ”Du skall icke döda”.