Psykoanalys, det omedvetna

Sigmund Freud grundar psykoanalysen i konceptet om det omedvetna. Det freudianska omedvetna kan förklaras illustrativt som en behållare som befinner sig någonstans på den mänskliga psykiska konstitutionens karta och där allting vi tror att vi har glömt, det vi bokstavligen talat inte är medvetna om, eller vill dölja för andra och oss själva, hamnar till sist. Freud utvecklar en teori, till exempel om bortträngning, för att beskriva hur upplevelse och minnen som vi glömmer ”hamnar” i det omedvetna. Orsaken till bortträngningen är att människan enligt Freud genom en rad psykiska försvarsmekanismer, om vilka teorin utvecklades av Freuds dotter, Anna Freud, väljer att mörklägga obehagliga erfarenheter så att säga. Till bortträngningens teori hör även synen om att det bortträngda kommer tillbaka i en omvandlad form, det vill säga att de obehagliga associationerna inte längre är påtagliga men att de ändå, såsom omedvetna, påverkar oss och skapar obehag vars orsak vi inte riktigt kan peka på eller förklara rationellt. Till exempel kan vissa situationer kännas oförklarligt obehagliga, eller att vissa handlingar känns påtvingade att utföras av en okänd orsak, eller att en förlamande rädsla av tillsynes oförklarliga skäl kan utlösas i kontakt med någonting som för andra människor synes ofarligt och även banalt. Freud finner att alla människor på mer eller mindre påtagligt sätt är bärare av symptom av bortträngningen, helt enkelt för att det omedvetna antas vara en ofrånkomlig del av människans psykiska konstitution. Inte minst är symptomen olika från person till person för att det omedvetna formas helt utifrån personliga livserfarenheter....