Det här är mitt Land: om Sveriges historiska vägskäl idag

En viktig sak i hanteringen av opinionen kring partiet Sverigedemokraterna är att inte glömma att partiet representerar en avsevärd andel av Sveriges befolkning, generationer nu i övre medelåldern av vilka en del har betalat högt pris i form av arbetslöshet och sämre levnadsstandard, folk av det gamla svenska industrisamhället som det nya Sverige måste offra för att hänga med och säkra sina positioner ekonomiskt, säkerhetsmässigt och utrikespolitiskt i takt med förändringar i världen.

Inte bara det. Bland människor som nu inträder i medelåldern ser vi en klar och tydlig tendens till en återgång till estetik, mode och småborgerliga värderingar från de första femtio åren av det förra seklet. Denna återgång är inte bara en trend men också ett symptom på bristande framtidsvisioner hos en generation som har begränsat sitt personliga livsverk och mänskliga profil till Facebook och iPhone. Det är lätt att inse att man kommer att tröttna på dessa virtuella identiteter. Men när man väl träder ur denna perceptionsavskärmning ter sig verkligheten så enkel. Vi behöver egentligen inte mer än ett bondesamhälle för att vara nöjda. Bilda familj, skaffa hus och en jordplätt att odla på. Kanske ha höns och gris. Och varför skall jag dela av mitt till någon som inte är som jag?

Det är felaktigt att anta att Sverigedemokraterna och deras väljare är ointelligenta eller ens extrema. Sverigedemokraterna erbjuder en vision som är mer effektiv än vilken som helst marknadsföringsstrategi av en produkt. Sverigedemokraternas budskap talar direkt, omedelbart och intravenöst – det engagerar alla, till och med partiets motståndare, på ett sätt som den svenska politiska nomenklaturen i partiernas plaskdamm aldrig åstadkommer. Men är verkligen invandringsfrågan som Sverigedemokraterna upprör de flesta av sina motståndare med egentligen så viktig, ens att försvara? Invandringsfrågan är i det stora politiska perspektivet en kvasifråga, jämförbar med frågan om den rätta EU-standarden av storleken på en gurka. En vettig politisk debatt handlar om välfärd. Utan att behöva vara färgad av något partiprogram är frågan om välfärd den viktigaste politiska frågan; som handlar om god levnadsstandard och ett rättvist samhälle, som garanterar den enskildes möjlighet att utvecklas som människa, att känna sig som en del av världen, som handlar om bostad, sjukvård, arbete och skola, saker som är livsnödvändiga oavsett ideologi.

Europas och Sveriges välstånd är utvunnen ur det Första världskrigets blodiga skyttegravar och det

Andra världskrigets massförstörelse. Europa och Sverige har idag tömt ut detta arv. Det finns två alternativ: att gå framåt eller att gå bakåt. Går vi bakåt återupprepar vi allt igen och får det dubbelt därtill. Detta är vad som tydligast har skett för knappa tjugo år sedan, i förre detta Jugoslavien – när det titoistiska antifascistiska kampens träd inte längre kunde bära frukt valde de förre detta jugoslaverna att gå tillbaka ideologiskt till tiden innan 1945. Resultatet var det förstörelse vars konsekvenser, då det upprepats, också var dubbelt värre. Europa inklusive Sverige står idag inför samma vägskäl.

Vad skulle det innebära att gå framåt? Det är en fråga om kreativitet. En art som inte förnyas, stagnerar och utplånas. Detta är inte en fråga om genetisk, liksom det förr inte var en fråga om eugenisk uppdatering, men en fråga om skapandet av en värld som med historisk välmedvetenhet väljer att dra ett sträck mellan Förr och Nu. Att inte gå tillbaka, att gå Framåt. Färden framåt kommer att visa vägen!

Europas liksom Nordens mest förankrade politiska arv går tillbaka till medeltiden med en utvecklingslinje från feodalism, kolonialism, nationalism, fascism och nazism. Kommunism, socialism och bildandet av EU är reaktioner på en sådan samhällsordning. Samhällsordningar av det sistnämnda slaget är emellertid inte hållbara för att en stor andel av befolkningen är helt enkelt inte villiga att ge upp en identitetspolitik som grundas i ideologiska fantasier om Land och Nation. Inte att förglömma att dessa slagord inte behöver vara beklädda i hakkors eller extrema nationalistiska utfall, inte ens i främlingsfientlighet och rasism. Att känna sig som svensk eller rysk är inte nödvändigtvis nationalistiskt men samtidigt grundas nationalismen i denna och ingen annan känsla.

Nationalismen är inte en parad av entusiastiskt viftande flaggor, nationalismen är ditt morgonkaffe, skogspromenad och din älskades blick, dina lekande barn och doften av din mormors hem som du inte kan se i förgänglighetens perspektiv och utkastat i det ändlösa universum, och därför kallar du det stycke jord ditt Land, du talar ett Språk som ditt Folk. Nationalismen har sitt ursprung i rädslan för döden och oändligheten som producerar idén om det förgängligas och ändligas eviga och odödliga värde. Mänskligt, alltför mänskligt.