En viktig sak i
hanteringen av opinionen kring partiet Sverigedemokraterna är att
inte glömma att partiet representerar en avsevärd andel av Sveriges
befolkning, generationer nu i övre medelåldern av vilka en del har
betalat högt pris i form av arbetslöshet och sämre
levnadsstandard, folk av det gamla svenska industrisamhället som det
nya Sverige måste offra för att hänga med och säkra sina
positioner ekonomiskt, säkerhetsmässigt och utrikespolitiskt i takt
med förändringar i världen.
Inte bara det. Bland
människor som nu inträder i medelåldern ser vi en klar och tydlig
tendens till en återgång till estetik, mode och småborgerliga
värderingar från de första femtio åren av det förra seklet.
Denna återgång är inte bara en trend men också ett symptom på
bristande framtidsvisioner hos en generation som har begränsat sitt
personliga livsverk och mänskliga profil till Facebook och iPhone.
Det är lätt att inse att man kommer att tröttna på dessa
virtuella identiteter. Men när man väl träder ur denna
perceptionsavskärmning ter sig verkligheten så enkel. Vi behöver
egentligen inte mer än ett bondesamhälle för att vara nöjda.
Bilda familj, skaffa hus och en jordplätt att odla på. Kanske ha
höns och gris. Och varför skall jag dela av mitt till någon som
inte är som jag?
Det är felaktigt att anta
att Sverigedemokraterna och deras väljare är ointelligenta eller
ens extrema. Sverigedemokraterna erbjuder en vision som är mer
effektiv än vilken som helst marknadsföringsstrategi av en produkt.
Sverigedemokraternas budskap talar direkt, omedelbart och intravenöst
– det engagerar alla, till och med partiets motståndare, på ett
sätt som den svenska politiska nomenklaturen i partiernas plaskdamm
aldrig åstadkommer. Men är verkligen invandringsfrågan som
Sverigedemokraterna upprör de flesta av sina motståndare med
egentligen så viktig, ens att försvara? Invandringsfrågan är i
det stora politiska perspektivet en kvasifråga, jämförbar med
frågan om den rätta EU-standarden av storleken på en gurka. En
vettig politisk debatt handlar om välfärd. Utan att behöva vara
färgad av något partiprogram är frågan om välfärd den
viktigaste politiska frågan; som handlar om god levnadsstandard och
ett rättvist samhälle, som garanterar den enskildes möjlighet att
utvecklas som människa, att känna sig som en del av världen, som
handlar om bostad, sjukvård, arbete och skola, saker som är
livsnödvändiga oavsett ideologi.
Europas och Sveriges
välstånd är utvunnen ur det Första världskrigets blodiga
skyttegravar och det
Andra världskrigets
massförstörelse. Europa och Sverige har idag tömt ut detta
arv. Det finns två alternativ: att gå framåt eller att gå bakåt.
Går vi bakåt återupprepar vi allt igen och får det dubbelt
därtill. Detta är vad som tydligast har skett för knappa tjugo år sedan, i förre detta Jugoslavien – när det titoistiska antifascistiska
kampens träd inte längre kunde bära frukt valde de förre detta
jugoslaverna att gå tillbaka ideologiskt till tiden innan 1945.
Resultatet var det förstörelse vars konsekvenser, då det
upprepats, också var dubbelt värre. Europa inklusive Sverige står
idag inför samma vägskäl.
Vad skulle det innebära
att gå framåt? Det är en fråga om kreativitet. En art som inte
förnyas, stagnerar och utplånas. Detta är inte en fråga om
genetisk, liksom det förr inte var en fråga om eugenisk
uppdatering, men en fråga om skapandet av en värld som med
historisk välmedvetenhet väljer att dra ett sträck mellan Förr
och Nu. Att inte gå tillbaka, att gå Framåt. Färden framåt
kommer att visa vägen!
Europas liksom Nordens
mest förankrade politiska arv går tillbaka till medeltiden med en
utvecklingslinje från feodalism, kolonialism, nationalism, fascism
och nazism. Kommunism, socialism och bildandet av EU är reaktioner
på en sådan samhällsordning. Samhällsordningar av det sistnämnda
slaget är emellertid inte hållbara för att en stor andel av
befolkningen är helt enkelt inte villiga att ge upp en
identitetspolitik som grundas i ideologiska fantasier om Land och
Nation. Inte att förglömma att dessa slagord inte behöver vara
beklädda i hakkors eller extrema nationalistiska utfall, inte ens i
främlingsfientlighet och rasism. Att känna sig som svensk eller
rysk är inte nödvändigtvis nationalistiskt men samtidigt grundas
nationalismen i denna och ingen annan känsla.
Nationalismen är inte en
parad av entusiastiskt viftande flaggor, nationalismen är ditt
morgonkaffe, skogspromenad och din älskades blick, dina lekande barn
och doften av din mormors hem som du inte kan se i förgänglighetens
perspektiv och utkastat i det ändlösa universum, och därför
kallar du det stycke jord ditt Land, du talar ett Språk som ditt
Folk. Nationalismen har sitt ursprung i rädslan för döden och
oändligheten som producerar idén om det förgängligas och
ändligas eviga och odödliga värde. Mänskligt, alltför mänskligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar