The Logic of the Christian Truth

Nygren is perhaps right to point out the metaphysical confusion in theology. But what logic would be able to resolve it and to deal with the Christian “truth” properly? A Lacanian logic of the real, if there were such thing.

Gud o-död eller fragment om aforism 125 i Nietzsches Den glada vetenskapen

Vad som verkar kunna te sig ännu mer radikalt än Guds redan utropade död är att Gud lever men inte ger tecken på liv. Vad om Gud, ifall Gud är död, dör i evighet? Om någonting evigt kan dö är det tänkbart att det någonsin dör helt och hållet. Guds död måste vara en alldeles särskild död, en död som inte är underordnad dödens lagar, förutsatt att Gud är herre över både liv och död. Den lilla poem av H.P. Lovecraft träffar i hjärtat av denna skrämmande enkla logiska möjlighet:

That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.

Proklamationen av Guds död rör kanske inte så mycket Gud själv som det uttrycker ett mänskligt hopp om en slutgiltig död – att både tankar på återfödelser och själavandring och kroppens återuppståndelse kan vara oerhört skrämmande och för en som har förlikat sig med faktum av sin egen död blir kanske möjligheten till ett liv efter döden fullständigt skrämmande. Det är inte omöjligt att Nietzsche kände på sig eller rentutav led av denna dödsångest. Som en lösning på denna anordnar Nietzsche ett kollektivt ansvar: ”Vi har dödat honom!” men också möjligheten att ”även gudar ruttnar”, att det går att döda Gud. Nietzsches deicida sadism, kalla det så, kan förstås som en lösning på dödångesten som också får garantera den excessiva personliga friheten – friheten från Gud, att jag återtar kontrollen över mitt liv och död. För det första har jag vad jag vet troligen aldrig haft kontroll över mitt liv och död. Och under förutsättning att Gud var död och är återuppstånden ter sig en frihet att välja bort Gud omöjlig.Visst kan vi döda Gud om vi så vill, men det åligger inte oss att bestämma om Gud skall återuppstå. Är det därför Nietzsche aldrig ser Guds lik och enbart hör ”rasslet från dödgrävarna som begraver Gud” och känner ”lukten från den gudomliga förruttnelsen”, som ett slags önsketänkande om riktigheten av hansproklamation om Guds död? I sin lära om jouissance, som vi för stunden kan kalla ett slags njutandets fenomenologi, lyfter Lacan fram njutning genom lyssnande som en njutning som får företräde då till exempel blickens objekt uteblir eller är skrämmande att se på. Sidoblicken, eller en blick som låtsas att inte se är å andra sidan också en blick som begär att se vad moralen förbjuder och som vill se samtidigt som vi kämpar mot abjektionsreflexer, att kräkas. Nietzsches proklamation av Guds död understöds med hänvisning till auditiva, luktmässiga bevis, samt till allegoriska frågor kring ljus och mörker: ”Hela tiden natt och ännu mera natt? Måste man inte tända lyktor mitt på förmiddagen?”. Inte ett spår av Guds själva lik alltså. Vore inte det alltför
skrämmande att se på? Klart, men det tycks snarare som att Nietzsche inte riktigt är säker om Gud är död eller ens om Gud någonsin levt – Gud är en död Gud som i synnerhet kristendomen dyrkar, tycks Nietzsche mena här: ” ’Vad är väl dessa kyrkor om inte Guds grift och gravvård?’ ”. Men som sagt, ångesten som Nietzsche känner och som kan läsas in i galningens hysteriska utbrott ”Jag söker Gud! Jag söker Gud!” tyder enligt min mening på en ångest till följd av att han inte kan hitta och se Guds döda kropp.

Om Gud är död finns det ingen som kan göra sig herre över mitt liv men även över min död. Eller, rättare sagt, Guds gåva av eventuellt nytt liv eller återfödelse kan vara sådant att det utesluter min frihet att tacka nej till efterdödens gåva. En gåva kan inte avböjas och min frihet, mitt fria val dör med det nya livets skänk. Det är, kan vi tänka oss, som att vara en fånge som kan få allt förutom möjligheten att leva sitt liv efter egen vilja. Guds död kan alltså i lika hög grad tänkas vara en mänsklig projektion så som enligt Feuerbach själva idén om Gud verkar vara en projektion av människans önskeblivande. Men om Gud är död och snarare odöd, det vill säga varken levande men aldrig död, vad händer om Gud återuppstår, endast för att Gud kan göra det? Den återuppståndne Gud kanske inte kan vara annat än en outhärdlig Gud efter sin återkomst från döden, som spyr eld och hugger med svärd, bakfull efter dödens berusning och himla förbannad – en biblisk Gud kan bli på det sättet; den judeokristna guden är med hänsyn till sitt känslomässiga spektrum på så vis inte alls mindre antropomorf än Olympens patetiska gudomligheter. Eller en mansförespråkares värsta mardröm, att Gud återuppstår som kvinna, och då blir det som Linda Skugge säger: ”Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad!”. Kastrationsångesten känns här nära förestående och en man tillika gris fruktar så klart en sådan parousia.

Kvinnans och Mannens Brist

Om ”penisavund” är Freuds svar på hur flickor blir flickor är det just mannens längtan efter kvinnans avsaknad av penis, som så Lacan menar ”tynger” mannen i det att han måste göra något med det faktum att han har penis och inte kvinnan som han begär. Och här börjar den lacanska historian om ”fallos”, för vilket det nu endast skall sägas att det ”kännetecknar brist”, vilket Lacan illustrerar med ”roten ur minus ett” vars resultat är noll. Mannens problem enligt Lacan är negativiteten som mannen erfar som den talande och begärande varelse han är – liksom kvinnan. Att mannen bekläs eller snarare tyngs av sitt könsorgan – organ, anmärker Lacan är grekiskt ord för ”instrument” – att mannen proklamerar sitt könsorgan till ett maktredskap eller maktinstrument gör alltså honom inte immun mot erfarenheter av brist och negativitet; och till syvende och sist begär och död: allmänsklig vardagserfarenhet av brist och saknad.

Filosofi och praktik

Enligt DN-artikeln "Hitta rätt i livet med en filosof" från 2011-09-08, http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hitta-ratt-i-livet-med-en-filosof, erbjuder Svenska sällskapet för filosofisk praxis samtal med filosofer till individer eller grupper om diverse så kallade existentiella frågor. Jag ansluter mig till kören som hyllar filosofins icke-akademiska potentialer. Men som filosof känner jag inte igen kopplingen mellan föreningens mål och en Sokrates som gärna åberopas. Redan i detta hänvisande till rötterna, eller ännu värre, som det sägs i en inforuta vid sidan av artikeln att filosofisk praxis är "en gren inom den moderna filosofin (och att), metoden användes redan i det antika Grekland", tyder på ett ofta förekommande behov som liknar de nyandliga rörelsernas och dito praktikernas behov av att grundas i en uråldrig kunskap. En presumptiv Mästare finns här också, en kanadensare Lou Marinoff, förespråkaren för "philosophic counseling". En sokratisk fråga: om det är så effektfullt i sin egen rätt, om det ger oss en erfarenhet av den sokratiska metodens kunskapsförlossning, borde inte det filosofiska samtalet som sällskapet erbjuder oss tala för sig självt? Jag menar inte att vi pekar på statistik och nöjda samtalsparter men varför inte göra som Sokrates, gå ut på stadens torg, gator och diskotek och ställ obekväma frågor till folk. Det är nämligen vad Sokrates gjorde och var också tvungen att hälla i sig giftbägaren för sin filosofi (se Platons Sokrates försvarstal).

Inforutorna i DN:s artikel antar att Sokrates var en självklar historisk figur och att det är av honom själv vi vet vad vi vet om honom. Vem var Sokrates? Det mesta vi vet om honom är via Platons "sokratiska dialoger". Om den sokratiska metoden som sällskapet filosofisk praxis säger använda sig av kan en filosofikritisk fråga ställas: vad om denna "metod" var en nödvändighet som Platons dialoger krävde, mest för att glorifiera hans lärare som tydligen inte hade skrivit ett enda ord till eftervärlden? Sokrates brukade mestadels smäda gudarna och fördärva ungdomen som det heter i anklagelserna mot honom som Platon skriver om - och även en annan med Platon samtida antika källa, Xenophon (inte en ny smartfån nej). Hur det än förhåller sig med den sokratiska historian är en annan sak ännu mer iögonfallande, nämligen så som DN framställer filosofisk praxis och vilket alltså uppfattas som deras egen röst har de filosoferna praktikerna ett genuint engagemang för samtalskonsten. Är det sokratiskt att engagera sig i samtalskonsten? Endast av Platon at dömma var Sokrates ointresserad av någon samtalskonst, eller kalla det "dialog". Snarare bekämpade Sokrates varje samtalskonst till förmån för ett vetande. "Vet dig själv!" är en sokratisk främsta uppmaning samtidigt som Sokrates alltid hävdade att han ingenting vet. Dialogen kan för den delen endast bli till mellan lika positionsstarka parter med lika mycket kunskap om var sina enskilda saker och vilka i princip inte kan mötas i en koncensus men erkänner för varandra att det är bättre att föra en dialog än att hata varandra. Dialog är en fråga om maktballans, om att hålla sin position.

Vidare, när samtalskonsten blir en metod talar vi i "sokratiska" termer om sofismer. Sofisterna var yrkesfilosoferna på Sokrates och Platons tid. Det finns en del som tyder på att sofisterna, "visdomens kännare" idag kan jämföras med coacher, inspiratörer, framtidsanalytiker, modebloggare, trendsättare och så vidare. Den enkla anledningen att Sokrates enligt Platon var i ständig strid med de så kallade sofisterna är att de inte var filosofer, visdomens älskare. Skillnaden mellan Sokrates och sofisterna var att de sistnämnda hjälpte folk utifrån deras praktiska behov och kunskaper. Sokrates ifrågasatte konformiteten i att identifiera kunskap och behov och eventuellt, som en "barnmorska" som han kallade sig, förlöste individer från saker de trodde att de visste: nu vet jag att jag ingenting vet, säger den lyhörde till Sokrates efter timmar av nedbrytande argumentation, vad som kallas "förbryllningen", aporia på grekiska. Efteråt går Sokrates vidare, enligt Platons vanliga beskrivning, och gör vad han brukar göra...

Filosofisk praktik må vara en bra affärsidé men varför inte marknadsföra sig just som en affärsidé, för att sällskapet riktar sig till de som kan betala och till skillnad från Sokrates odlar inga ideal i enlighet med en satyrisk vilja att ironisera över människornas tillsynes livsviktiga behov som att kolla facebook jämt och ständigt - helt gratis och för perversa nöjes skull, eller kanske av kärlek till visdomen. Ta bort orden filosofisk, praxis och Sokrates, sokratiska metoden och dylikt. Ett förslag i linje med en sådan reduktion av de filosofiska praktikernas marknadsföring vore att, om så tvunget, rätta in "filosofisk praxis" mer i en filosofihistorisk linje med sofismen, eller ett slags senare moralfilosofi då 'praxis' är ett ord som får sitt genomslag med Aristoteles.

En sak tycks de filosofiska praktikerna fångat bättre än psykoanalytikerna som just arbetar i talets domän: att posera som en som vet innebär att inställa sig i rätt sammanhang. Väldigt få tror att en psykoanalytiker idag vet någonting. Och det värsta är, så som Jacques Lacan säger, att psykoanalytikerna inte tror det själva. Men de vet, lite, menar han; kanske vikten av att veta att man inte vet, vilket är den riktiga definitionen av det omedvetna enligt Lacan och att, så som han menar i sin utläggning om Platons Gästabudet i det åttonde seminariet Le transfert, Sokrates var den förste psykoanalytikern. Psykoanalys är nämligen först och främst en praktik, som utvecklats mycket intensivt efter Freud och som kostar närmast lika mycket att konsultera som ett samtal med en filosofisk praktiker. Att föra filosofiska eller existentiella samtal, att förlösa en självkunskap, innebär inte att samtalet måste utgå från en filosofisk eller existentiell ambition. En analytiker frågar endast: Vad vill du? Och du börjar tala...