Gud och kristendom, från teologi till antropologi

Gud och kristendom, från teologi till antropologi

Ervik Cejvan

Kristendom är värd att försvara men till priset av avslöjandet av dess perversa kärna, menar Žižek. Žižeks perversionsbegrepp beskriver mot bakgrund av Lacan en relation inom vilken den moraliska instansen, till exempel Gud som en fadersfigur, instiftar moralisk ordning genom amoraliskt handlande. Gud är inte allgod. Guds handlande är källan till människans erfarenhet av ondska. Jobs bok i Gamla testamentet handlar precis om detta. Men som Žižek påpekar, Job är exemplet på en människa som inte accepterar lidande, vad än han enligt sina teologvänner gjort för att ”förtjäna” det. Lidandet kommer direkt från Gud och skall inte accepteras!

Gud är meningsfull i den personliga gudsrelationen. Gud är inte meningsfullgjord av varken teologi eller ideologi. Det sistnämnda rör religionens institutionaliserade och politiska verksamhet. En religiös församling förvaltar sin roll som en maktfaktor i samhället eller, om den inte är en sådan, värnar om sin suveränitet som den andre, samhällets normer till trots. I denna spänning mellan normanpassning och subversion är religionen å ena sidan konformistiskt fördummande och å andra sidan revolutionär och förnyande – tills den måste befästa sig som en maktfaktor.

Vart befinner sig Gud? Frågan är alltså inte om Gud existerar men vart finner vi Gud, måste Gud finnas för att befinna sig, vara här? Men ”här” är inte överallt eller vart som helst men precis här och ingen annanstans. Platsen för detta ”här” är personen som hyser Gud i sin tro, inneboende inom sig, i köttet och ordet. Den troende bär hoppet inom sig och detta hopp är Gud. Gud finns, om överhuvudtaget, således i kraft av personlig tro.

Minns Nietzsches Galning som mitt på dagen tänder en lampa och ropar: ”Jag söker Gud!” Galningen ropar också: ”Gud är död!” Det vet vi mycket väl. Men det viktigaste Galningen har sagt förbigår vi helt obemärkt: ”Vi har dödat Gud!” Vi har gjort Gud en tjänst. Endast när Gud dör blir Gud befriad oket att vara människa inför Gud. Gud finns inte för en Gud som har blivit människa. Människan är existentiellt ensam. Guds död är symbolen för människans vanmakt inför egen dödlighet.

Gud dör. Som Gud eller som människa eller både och, det vet vi inte. Men Gud återuppstår. Som människa eller som Gud, det vet vi inte. Finns Gud levande inom oss? Eller är det den döda gudens eviga förruttnelse som bebor oss? Det evigt döda ruttnar i evighet. Om Döden i Guds dödsögonblick befriar Gud från människoskepnaden eller om Gud endast kastar av sig människodräkten, det vet vi inte. Vi är alltid nakna under kläderna, säger Bataille. Vad är Guds nakenhet? Avklädd människodräkten? Är Guds nakenhet Döden? Nakenheten av en livlös människokropp?

Vi vet att vi kommer att dö. Men kan vi vara säkra på det? Frågar Lacan. Gäckande fråga. Förnuftets tvivel inför osäkerheten om dödens slutgiltighet ingjuter ett hopp om att evigheten kan vara säkrad just av den inomvärldsliga omöjligheten av en sådan erfarenhet. Ett hopp som är trons pelare.

Tron är personlig, intim och erotisk. Den personliga tron kan inte punkteras av rationell kritik. Därför kan den också mobiliseras politiskt till subversiva handlingar som några skulle mena ingår i religionens ”revolutionära” kärna. Trons mening vilar i den subjektiva erfarenheten av det gudomliga som är en vansinnets erfarenhet. Den religiösa extasen, epifanin, den mystika njutningen, inspirationen och besattheten. Vitala delar av den mänskliga existensen som inte kan uttryckas i språkets ord men väl i köttets brinnande passion och excessen.

Att inte acceptera Gud som kräver död i utbyte mot evigt liv. Att inte acceptera Gud vars kärleksekonomi kräver offer av den andres liv.

Den ultimata döden. Guds och människans. Återuppståndelsen är inte Guds men människans eget upprättande inför sin egen varaglömska.

Är inte kristendom den ultimata nihilismens och gudsförnekelsens religion? En religion som lämnar människan patetiskt storögd: ”Min Gud varför har du övergivit mig!” En religion som i sin egen självdestruktion kallar människan att komma ihåg sin egen gudomlighet.

Anamnesis. Apotheosis. Människan har skapat Gud till sin egen avbild.

Kristendom, vet vi med Feuerbach, kräver en förskjutning från teologi mot antropologi.