Till samtal om Institutet på Konsthallen i Malmö 25/2 2015
Ervik Cejvan
ervik.cejvan@gmail.com
Institutet-utställningen på Konsthallen i Malmö var ett djärvt och imponerande företag under de senaste månaderna. En modig idé, Diana Baldon!
Institutet-utställningen på Konsthallen var i första hand en verkstad som i C-salen lyckades producera inte bara artefakter men också föremål för debatter. Teatern som är Institutets medium gavs längre eftertanke. Eftertanken har dock uteblivit, särskilt angående utställningen av två fattiga personer, som vi fick möta. Frågan som skulle få mer utrymme är inte den moraliska – ”är det rätt att ställa ut tiggare” och ”ska vi ge pengar till tiggare” - men en socialpolitisk fråga om fattigdom. Jag frågar därför: Är vi medvetna om fattigdom i Sverige och Europa och världen? Bakom tiggarens uppsyn är en människa. Som inte längre är en del av samhället men ett symptom på frånvaron av ett samhälle. Ett samhälle tar hand om människor. Också det liberala samhället som i stort sätt menar att var och en har sin frihet under ansvar har fallerat att skapa förutsättningar för frihet. Friheten skulle innebära att ett liberalt samhälle omvandlas till ett socialistiskt samhälle i grunden, som garanterar friheten genom välfärd åt alla. Friheten har ett pris. Den kan bli given men aldrig skapad. Revolutionen är en utopi och leder till terror, som redan Hegel visste. Därför är det liberala samhället ett ofullgånget samhälle där alla krigar mot alla medan endast få säkrar sin frihet – de som säljer vapen i form av anatagonismer som upprätthåller ett tillstånd av ständig kamp alla mot alla.
Antagonsimer är symptom på maktstrukturer vilka Institutet blottar i sina verk. Utställningen på Konsthallen har lagt fram ett par sådana till utdrivning. Utställning av föreställning. Inte genom ett revolutionärt avståndstagande men genom överidentifikation. Var och en bör erkänna rsin egen inre rasist, sexist och fascist. Men även längre än så. Att denna rasism, sexism och fascism är ställd framför oss som ett krav i vår kamp för den symboliska friheten i ett samhälle som grundas i allas krig mot alla – det är detta som Institutet ställer UT. Utdrivning, eller exorcism, skapar motstånd. Den omedelbara reaktionen är att Institutet rasistisk, sexistisk och fascistisk. Men det är själva motståndet att inse vår egen inre rasist, sexist och fascist, i var och en av oss för sig, som gör att vi spottar på vår egen spegelbild som Institutet ställer framför oss.
Ervik Cejvan
ervik.cejvan@gmail.com
Institutet-utställningen på Konsthallen i Malmö var ett djärvt och imponerande företag under de senaste månaderna. En modig idé, Diana Baldon!
Institutet-utställningen på Konsthallen var i första hand en verkstad som i C-salen lyckades producera inte bara artefakter men också föremål för debatter. Teatern som är Institutets medium gavs längre eftertanke. Eftertanken har dock uteblivit, särskilt angående utställningen av två fattiga personer, som vi fick möta. Frågan som skulle få mer utrymme är inte den moraliska – ”är det rätt att ställa ut tiggare” och ”ska vi ge pengar till tiggare” - men en socialpolitisk fråga om fattigdom. Jag frågar därför: Är vi medvetna om fattigdom i Sverige och Europa och världen? Bakom tiggarens uppsyn är en människa. Som inte längre är en del av samhället men ett symptom på frånvaron av ett samhälle. Ett samhälle tar hand om människor. Också det liberala samhället som i stort sätt menar att var och en har sin frihet under ansvar har fallerat att skapa förutsättningar för frihet. Friheten skulle innebära att ett liberalt samhälle omvandlas till ett socialistiskt samhälle i grunden, som garanterar friheten genom välfärd åt alla. Friheten har ett pris. Den kan bli given men aldrig skapad. Revolutionen är en utopi och leder till terror, som redan Hegel visste. Därför är det liberala samhället ett ofullgånget samhälle där alla krigar mot alla medan endast få säkrar sin frihet – de som säljer vapen i form av anatagonismer som upprätthåller ett tillstånd av ständig kamp alla mot alla.
Antagonsimer är symptom på maktstrukturer vilka Institutet blottar i sina verk. Utställningen på Konsthallen har lagt fram ett par sådana till utdrivning. Utställning av föreställning. Inte genom ett revolutionärt avståndstagande men genom överidentifikation. Var och en bör erkänna rsin egen inre rasist, sexist och fascist. Men även längre än så. Att denna rasism, sexism och fascism är ställd framför oss som ett krav i vår kamp för den symboliska friheten i ett samhälle som grundas i allas krig mot alla – det är detta som Institutet ställer UT. Utdrivning, eller exorcism, skapar motstånd. Den omedelbara reaktionen är att Institutet rasistisk, sexistisk och fascistisk. Men det är själva motståndet att inse vår egen inre rasist, sexist och fascist, i var och en av oss för sig, som gör att vi spottar på vår egen spegelbild som Institutet ställer framför oss.
Institutet-utställningen ställer ut symtom på motstånd, det inre motstånd som skapar en
främlingskap inför en själv och därför projicerar, som ett försvarsmekanism, en föreställning av en
yttre fiende. Utställda av Institutet är följande symptom: Fallos, Kvinnan och Fadern.
Fallos är maktens symbol. Maktens plats är tom. Den uppenbarar en opposition som antas vara ontologisk, mellan man och kvinna. Kvinnan, i denna metafysiska föreställning om världens beskaffenhet är given tomhetens plats och mannen fullhetens. Mannen, i egenskap av sitt könsorgan tror sig alltså äga denna fullhet som krävs för att fylla tomheten. Men, tittar vi närmare på det, hur könsontologin vuxit fram, mannen och kvinnan är ingenting. Ingenting av det som ställer de två mot varandra. Människan är vad hon föreställer sig vara. Man och kvinna är symboliska mandat i en maktstruktur. Hursomhelst, realt sett, bortom könsontologins ordning, det närmaste mannen i sin strävan att åta fallosens plats kommer till är en dildo – den verkliga symbolen för mannens penis. Nu står denna man och håller i den. Dildo. Penisens fiende. Vad göra med den? Befrielsen finns i ett accepterande av det förnekade. Mannen förnekar det faktum att han också konstitueras kring en tomhet i sig själv. Mannens fallus är anus. Homofobins ursprung finns i denna förnekelse.
Låt oss nu beakta Kvinnan som symptom. Kvinnan är i den tilldelade könsordningen som anser henne vara ofullgången och tom just det största hotet mot manlig sexistisk könsordning. Hon kan alltid bli mer, hon njuter på flera sätt och kan bli allt bortom fallos. Därför patologiserats hon av den manliga sexistiska könsordningen. Vi har exempel på det i populärkulturen idag. Ett uttalat kvinnligt begär är spännande, vi gillar staka kvinnor, men de bär alltid på ett stigmata. Hon är hysterikan eller idag, bipolär.
Fadern. Ett tredje symptom Institutet ställer ut. Fadern instiftas som en funktion som säkrar en idé om maktens överhuvud. Familjens huvud. Alla revolt mot Fadern är tillåtna för att det är precis sådana som upprätthåller Faderns makt. Mannens fadersfunktion, som Lacan kallar det, är i vägen för en sann befrielse av mannen som individ. Alla revolt mot Fadern syftar egentligen till en enda sak: försoning. Fadern bör göra revolt mot sig själv, identifiera sig med sin son. Sonen blir pervers – gör som Fadern gör, om sonen blir som fadern. Fadersfunktionen försäkrar därigenom sin fortlevnad genom att sonen perverteras – att sonen utsetts för ”förfädring” så att säga. Fadern bör bli som sonen. Försona sig, som sagt. Den fallogocentriska språkordningen har normalt sett inte ett begrepp som ”fördottring”. Kanske för att en dotter alltid redan har möjlighet, strukturellt sett, att inte bli Fadern. En kvinna är därför inte pervers. Förutsatt att hon inte tar byxorna på sig, så att säga.
Fallos är maktens symbol. Maktens plats är tom. Den uppenbarar en opposition som antas vara ontologisk, mellan man och kvinna. Kvinnan, i denna metafysiska föreställning om världens beskaffenhet är given tomhetens plats och mannen fullhetens. Mannen, i egenskap av sitt könsorgan tror sig alltså äga denna fullhet som krävs för att fylla tomheten. Men, tittar vi närmare på det, hur könsontologin vuxit fram, mannen och kvinnan är ingenting. Ingenting av det som ställer de två mot varandra. Människan är vad hon föreställer sig vara. Man och kvinna är symboliska mandat i en maktstruktur. Hursomhelst, realt sett, bortom könsontologins ordning, det närmaste mannen i sin strävan att åta fallosens plats kommer till är en dildo – den verkliga symbolen för mannens penis. Nu står denna man och håller i den. Dildo. Penisens fiende. Vad göra med den? Befrielsen finns i ett accepterande av det förnekade. Mannen förnekar det faktum att han också konstitueras kring en tomhet i sig själv. Mannens fallus är anus. Homofobins ursprung finns i denna förnekelse.
Låt oss nu beakta Kvinnan som symptom. Kvinnan är i den tilldelade könsordningen som anser henne vara ofullgången och tom just det största hotet mot manlig sexistisk könsordning. Hon kan alltid bli mer, hon njuter på flera sätt och kan bli allt bortom fallos. Därför patologiserats hon av den manliga sexistiska könsordningen. Vi har exempel på det i populärkulturen idag. Ett uttalat kvinnligt begär är spännande, vi gillar staka kvinnor, men de bär alltid på ett stigmata. Hon är hysterikan eller idag, bipolär.
Fadern. Ett tredje symptom Institutet ställer ut. Fadern instiftas som en funktion som säkrar en idé om maktens överhuvud. Familjens huvud. Alla revolt mot Fadern är tillåtna för att det är precis sådana som upprätthåller Faderns makt. Mannens fadersfunktion, som Lacan kallar det, är i vägen för en sann befrielse av mannen som individ. Alla revolt mot Fadern syftar egentligen till en enda sak: försoning. Fadern bör göra revolt mot sig själv, identifiera sig med sin son. Sonen blir pervers – gör som Fadern gör, om sonen blir som fadern. Fadersfunktionen försäkrar därigenom sin fortlevnad genom att sonen perverteras – att sonen utsetts för ”förfädring” så att säga. Fadern bör bli som sonen. Försona sig, som sagt. Den fallogocentriska språkordningen har normalt sett inte ett begrepp som ”fördottring”. Kanske för att en dotter alltid redan har möjlighet, strukturellt sett, att inte bli Fadern. En kvinna är därför inte pervers. Förutsatt att hon inte tar byxorna på sig, så att säga.
Institutet ställer ut alltså en rad symptom framför oss. Det är genom identifikation vi kan bli kvitt
själva symptomen. Det är så symptomet drivs ut. Institutet erbjuder en kur, en läkning av öppna sår
som endast kan läkas om de ses som sår, som blöder, och inte som öppna möjligheter som leder till
stigmatisering. Hur många ärr har vi inte, hur många stigmata bär inte våra kroppar och våra liv?
Såret är ”farmakon” giftet och läkemedlet. Men för att läkas bör såret ses som sådant. Såret måste
såras. Såras i mening att läkningen ingriper i såret. Institutet visar våra sår. I hänvisning till Josef
Beuys vill jag härmed avsluta med att säga: Visa dina sår!
Dina sår är utställda av Institutet. Gå dit och peka där det gör ont. Så, hur kan vi hjälpa dig nu?
Dina sår är utställda av Institutet. Gå dit och peka där det gör ont. Så, hur kan vi hjälpa dig nu?
