Gud är omedveten – en lacansk
läsning av det västerländska samhällets oidipala drama från Urfadersmordet hos
Freud till Guds död hos Nietzsche
Föredrag på Lunds Stadsbibliotek, anordnat av Aning-föreningen för psykoanalys och filosofi, den 26 mars 2012
Ervik Cejvan
I
I Sofokles’ antika dramat, Kung Oidipus, läser vi att Oidipus ville
undkomma profetians ord om att han kommer att döda sin far och gifta sig med
sin mor. Oidipus är offret för den sanning som profetian uttalade. Att kung
Oidipus undvek allt vad han kunde denna sanning
om sig själv räddade givetvis inte honom från själva sanningen. Det finns
alltså någonting som håller människan fången. Sofokles drama är produkten av
denna erfarenhet, som kanske är lika gammal som människan själv. Freuds teori
om oidipuskomplex låter det antika dramat illustrera vad han själv finner
föregå människan – hennes omedvetna drifter, som i en viss nietzscheansk mening
strävar efter viljan till makt. Denna
kan å andra sidan vara en vilja till makt över drifternas blinda krav, men kung
Oidipus, som verkligen gjorde en stor viljeansträngning att undkomma vad som
föreligger hans existens som kung tycks ha misslyckats. Eller, var kung Oidipus
inte viljestark nog? Hade kung Oidipus kunnat upplösa profetian, upplösa denna
konflikt mellan hans motstånd till profetians uppfyllelse och profetians
absoluta giltighet ATT uppfyllas? – så som Freud menar att barnet gör när det
har gått igenom den orala, anala och falliska fasen.
Efter den falliska och sålunda
oidipala fasen går vi vidare mot latensfasen
och äntligen till den genitala fasen
som fixerar identiteten som man eller kvinna, givet ett eller annat kön. Oidipuskomplexet uppträder enligt
Freud alltså i den falliska fasen, då den lilla själviska människan kräver att
ovillkorligt äga sin moder och avlägsna fadern – hur det nu är tänkt att det
skall ske; handgripligen eller slugt och diplomatiskt? Poängen är att detta
oidipuskomplexa drama INTE uppfylls, så som profetian gör i Sofokles drama. I
stället upplöses den oidipala konflikten genom barnets offer av sitt själviska
ägandekrav. Jacques Lacan kallar detta symbolisk
kastration, medan kastration hos Freud i sammanhanget handlar – för pojkar
– om att erkänna faderns auktoritet och se honom som fader, träda i relation
till honom som son till fadern, vilket också implicerar erkännande av faderns
relation till modern. Modern blir således också förbjuden som sexualobjekt, för att hon upptäcks tillhöra fadern
(vid ett tillfälle som Freud kallar urscen).
Lacans teori om spegelstadiet, som i mångt och mycket är en teori om individens formation, av jagets
åtskiljande från den Andre,
formulerar basen för Lacans användning av oidipuskomplex; inte så mycket alltså
som en fas i formationen av individens slutgiltiga könsidentitet men som en
konflikt mellan barnets själviska självuppfattning – det finns bara En (jag)! –
och den Andre.
Separationen blir uppenbar för
barnet vid ett tillfälle tidigt i uppväxten och denna yttrar sig enligt Lacan
primärt som barnets separation från modern.
Innan separationen har barnet självfallet inte uppfattat modern som en annan –
som den Andre – än sig själv. Uppoffringen eller den symboliska kastrationen
inträder enligt Lacan när barnet lär sig tala och begära, vilket är enligt
Lacan en faderns funktion medan
modern står för det förlorade objektet, det vill säga det primala och efter
separationen/kastrationen bortträngda begärsobjektet.
Oidipala konflikter för Lacan är således inte en fråga om rivalitet med fadern
över modern men att behålla sig själv, sitt självmedvetande mot den andres
intrång i denna jagets sfär. Äntligen, konflikterna löses genom identifikation
med den Andre, genom att börja tala och så gradvis infogas i nätverket av de
enligt Lacan språkligt determinerade eller strukturerade sociala relationer och
identiteter.
Låt oss börja från början. Beakta aforism
125, om ”Den vansinnige” eller ”Den tokiga människan” ur Den glada vetenskapen av Friedrich Nietzsche, som mitt på ljusan dag tände en lampa och
skrek på torget: ”Jag
söker Gud! Jag söker Gud!”….
Tyskans Der tolle Mensch kan översättas med den vansinnige, galningen eller
den tokiga människan. Slår vi upp synonymer för die tolle får vi alternativa och ganska litterära översättningar
som stor, hänförande, glänsande, förträfflig, liderlig, oerhörd, hjärtlig, vild
och livlig bland annat.
Tänk er denna tokiga människa, på
torget mitt på dagen med en lampa som ropar: Jag
söker Gud! Och inte bara det. Denna människa är ett språkrör för ett hemskt
dåd: Vi har dödat Gud! Det är en
skuld vi inte är medvetna om. Den franske filosofen Rene Girard har rätt när
han mot bakgrund av Freuds myt om mordet på urfadern i Totem och Tabu (1913) uppmärksammar hur denna mycket betydelsefulla
mening i aforism 125 systematiskt undviks eller missas i diskussioner om Guds död: att Nietzsche talar om en skuld som
vi alla bär på; en skuld för mordet
på Gud. Förnekelsen eller bortträngningen är uppenbar, menar Girard. Jag vill
också koppla det till det motstånd eller kontrovers som Freuds idé om
oidipuskomplexet ställer oss inför: för att oidipuskomplexet skall vara giltigt,
i termer av dramatisk händelseutveckling på intimaste och därför kanske mest
dolda men ändå, enligt Freud, konstitutiva familjenivån, måste det lilla
barnets krav för moderns närhet och faderns avlägsnande vara på något sett genetiskt
grundade. Jag vet ingenting om genetik, kanske lite om psykoanalys, men om
filosofin, som jag sysslar med skall vara meningsfull, måste den kunna vara i
stånd att bidra till områden den inte har en exakt kunskap om. Det gäller för mig
alltså att slå på stora trumman och spekulera om oidipuskomplex utifrån min
läsning av Nietzsche, Freud och Lacan. Alla tre har, som jag ser det, en sak
gemensam: en idé om en konstituerande urhändelse,
nämligen Guds död. Vi ska se, långt ifrån en ateistisk förenkling av Guds död –
då det är dumt att förneka existensen av det som påstås vara dött – att det ligger någonting bakom idén om Guds död, som enligt min mening
kan belysas med hjälp av en kombination av Freuds och Lacans idéer om
oidipuskomplexet.
Gud är död, menar Nietzsche, för att
vi har dödat honom. Vi kan tala om
ett slags grundläggande event som föreligger Guds död, mordet, på två sätt: det
ena är det som kristendomen inte rädds att erkänna: Gud är visst död – och vi
har dödat Gud, korsfäst Guds Son, men: Gud återuppstår och köper oss fria inte
bara från själva gudamordet men för andra synder, gamla och framtida.
Det gäller dock att tro på detta och
förtrösta sig på syndernas förlåtelse. Men vad om ”salig” och ”fattig i anden”
ändå betyder att leva i skyddad ignorans – som kanske garanteras av
bortträngningens gåva – om att Gud är död, att vi har, som Nietzsche säger,
dödat Gud en gång för alla; vad om Gud är död och förblir död? Vad om Gud blev mördad innan människan ens var medveten
om ordet ”människa” och ”Gud”? Denna fråga leder oss till Freuds Totem och tabu (1913).
Freud är säkerligen inte opåverkad
av den Nietzscheanska idén om mordet på Gud; Totem och tabu kommer ca trettio år efter Nietzsches Den glada vetenskapen. För Freud är Gud praktiskt
taget en omskrivning för en betydelsefull och mäktig individ som efter sin död
upphöjs till Gud i en eller annan form, men inte odramatiskt: någon måste bära
en skuld för denna ärkeindivids död, inte minst för att det skall få en
omstörtande och sannerligen, fundamental och konstitutiv betydelse. Ett mord måste
föreligga – ett första sådant, grundläggande
mord, som i Totem och tabu ger
incest och mordförbudet och som i Moses och
Monoteismen (1939), utifrån en mycket egendomlig historietolkning kopplar
samman monoteismens idé med den mosaiska lagens uppkomst; vilket enligt Freud
återupprepar urmordet i termer av det bortträngdas återkomst.
Nå, låt mig återgå till oidipuskomplexets
mytiska kärna. Vi ska inte gå tillbaka till Sofokles’ drama kung Oidipus, men
just till själva den spekulativa förutsättningen för kung oidipus tragiska liv,
som Freud var vis om att ge oss i form av myten om urmordet. I korta ordalag
har det enligt Freud i mänsklighetens urtid hänt någonting oerhört som ändå är
absolut fundamentalt för den mänskliga idén om familj och släktskap och alla
restriktioner och regler som denna relationsstruktur innebär, till exempel
incestförbudet. Enligt Freud är incest det första förbudet, som också grundlägger
alla andra regleringar av människolivet efter ett enda måttstock: vad som tillhör Fadern skall förbli Faderns;
allt annat är underordnat denna symboliska fadersfunktion, som det heter på
lacanska. Också, detta imperativ har i sin negativa form att göra med perversion; alltså att ”göra som Fadern
gör”, att vara ”en version av Fadern” eller på lacansk franska père-version, vilket naturligtvis pekar
ut vad man inte bör göra för att inte inkräkta på faderns område. Fadern är
alltså i sin rent symboliska form en instans av superegot; ett pekfinger som
pekar på det förbjudna och säger: Detta
är Mitt!
Freuds myt om mordet på urfadern
berättar hur människan får kunskapen om gott och ont. Men varför myt? Antropologen Claude Lévi-Strauss,
som grundar en betydande del av sin teori i Freuds psykoanalys, menar att myten
strukturerar vår verklighetsuppfattning. Myten kan alltså förstås som en
ansamling av flera arkeologiska lager som trots variationer i tid och rum vilar
i gemensam grund och denna är alltså tillgänglig för utgrävning och tolkning.
Myten är, kortfattat, en berättelse om en urkonstitution eller urhistoria som,
återigen, strukturerar eller ordnar vår sociala eller kulturella verklighet.
För myten gäller att den är metafor för en händelse som psykoanalytiskt talat
är bortträngd och således omedveten. Analysen av myter avslöjar enligt
Lévi-Strauss hur en kultur är konstituerad, viket enligt Freud är i grund och
botten en fråga om en undanträngd och
obehaglig konstitution.
Freuds mytiska mordhistoria alltså:
I mänsklighetens gryning några urflockets primater bestämmer att döda sin
ledare. Denne kallas Urvater av
Freud, trots att medvetenheten om faderskap ännu inte var aktuellt. Det är
särskilt några individer, som vi nu i efterhand kan kalla bröder, som bestämmer
sig att döda flockledaren. Varför? Mycket enkelt, det handlar om absolut
naturrätt som mäts i muskelkraft. Alfahanen ägde allt, maten, vattenkällan och
så klart honorna. Nu är det inte otänkbart att urflockets alfahane också skulle
ha ägt också de alla urflockets lägrestående hanar. Men Freud tycks mena att
Urfadern var specifikt inriktad på
honparning. Jag säger specifikt inriktad, kanske av evolutionär nödvändighet då
Freud nämligen inte skulle säga ”naturligt” inriktad.
Hursomhelst, mordet sker men förövarna
blir inte befriade från urfaderns grepp: de känner skuld. Ännu är det förmodligen inte moralisk skuld men kanske en
skuld som grundlägger ägandets idé. Vad som var alfahanens måste förbli hans,
helt enkelt för att även om mördargänget kunde störta honom är de ändå var och
en för sig inte starka som han och därmed kapabla till den despotiska kontroll
som alfahanen regerade med. Att sluta samman kring det hemska blev alltså
lösningen och regleringen: alfahanen tillkännagavs ursprungsrätten och
äganderätten – alfahanen blev nu Fader; en symbolisk funktion som sagt, i det
att hans ägor förblir hans, vilket direkt gav broderskapsbegreppet och urskilde
modern och systrarna i relation till Fadern. Incestförbudet blir den gyllene regeln som skall försäkra att modern
och systrarna och bröderna tillhör
(ägs av) fadern, i all evighet. Incestförbudet inträder naturligtvis inte av genetiska men av ekonomiska skäl. Mordförbudet är, också den, en ekonomisk åtgärd för att Urfadersmordet ställde
förövarna inför förvaltningsproblematik över hans ägodelar.
[För Oidipuskomplexets utveckling och
tillämpning hos Freud se Bennett Simon, Rachel B. Blass “The development of
vicissitudes of Freud’s ideas on the Oedipus complex” in The Cambridge
Companion to Freud (University of California Press 1991)]
Men, hur har det gått till, detta
gudamord som Nietzsches galning proklamerar på torget inför en folkmassa, som
Rene Girard understryker, består av ateister?
Min ”postmytologiska” teori, om att Gud har dödats redan i Paradiset följer
här:
Där sitter människor, i paradiset,
allt sköts av Gud. Alla våra behov är omedelbart tillfredsställda och vi känner
därför inga behov. I paradiset, medverkar vi därför inte heller i vår egen
njutning. I paradiset är det åt oss njutet.
Människan begär inte för att hon inte saknar någonting. Den paradisiska
människan är ständigt tillfredsställd. Hon behöver alltså inte kämpa för att
njuta och hon saknar ingenting. Vad kan gå fel? Kanske var det Ormens fel att
människan drivs ur paradiset, eller att helt enkelt själva Livskraften ville
mer än vad som var oss givet. Också Livskraften, om vi är skapade av Gud, är
alltså en del av Guds egen kraft i oss, den gudomliga gnistan i oss – Guds
”avbild”… Det kanske var alltså Livskraften i oss, jag hittar inget mindre
mytiskt än att det skulle vara just Freuds libido,
denne Eros, Livskraften, som alltså reser den paradisiska apans hand mot den
vita stenen från den sköngröna marken, lyfter stenen och – hytter den i huvudet på Gud.
Paradiset, naturligtvis, rasar
samman. Gud är död. Vi får sköta oss själva. Vi lär oss att begära, för att vi
känner törst, vi känner hunger, vi längtar efter de fysiska sensationerna som
kan återskapa detta ständiga flöde av njutning. Så småningom uppfinner vi tantrisk
sex, orgasmmanualer och dejtingsajter som utlovar att kompensera oss för den
förlorade paradisiska njutningen.
Och vi bygger tempel för att minnas
den dödade Gud. Men vi hanterar det som att Gud bara dog. Vi har alltså
”glömt”, eller trängt undan som det mer
riktigt heter på psykoanalytiska, att vi
har dödat Gud! Men hur märker vi att det är så? Vad är det för insikt
Nietzsches tokiga människa får? Om Gud i paradiset skötte allt, då var Gud
självklart Lagen. Han var Fader som skötte allt åt oss, så pass alltså att
begäret inte fanns ens och njutningen var tillvaron själv. Men när vi dödar Gud
blir vem tar hand om oss? Kan vi sköta oss själva?
Nu när vi vet att vi har dödat Gud
och att moralen störtar i värdenihilismen vad gör vi nu då? Efter Den glada vetenskapen skriver Nietzsche Så talade Zarathustra. Det är en vision
av den nya människan, den så kallade Övermänniskan. Ett nästa steg efter
människan som föregicks av den gudskära paradisiska apan.
Av Kants idé om Gud som moralens
garant lär vi att etik inte sker av sig själv, utan vår medverkan. Vi
överlämnar oss åt oss själva, driver ut oss ur paradiset. Vi får klara oss på
egen hand. Hopplöst ensamma i själen, strandade åt köttets lustar.
Eller, kan vi efter Guds död
ersätta den för gudamordet skyldiga människan
med en människa som skall i en hegeliansk mening vara absolut självmedveten,
alltså oändligt ansvarig, inte bara för sin nästa men också för det gudatomma
universum? Eller skall vi skapa en gud ur
maskineriet; som skall organisera våra liv som en automatisk inköpsfunktion
efter den statistiska beräkningen av våra vanor och smak? Behovet av en ny lag
gör sig påkallad i skuggan av lagens sammanbrott. Är det begärets lag, kärlekens,
som skall ersätta Guds lag, Urfaderns lag?
II
Jacques Lacan. I det elfte
seminariet, om psykoanalysens fyra fundamentala koncept, mot bakgrund av
Nietzsche och Freud menar Lacan att Gud
är omedveten – för att Fadern
överlever på ett symboliskt plan. Lacan menar att:
Ateismens
riktiga formel är inte Gud är död – när
Freud grundar ursprunget av faderns funktion i hans mord beskyddar han ändå fadern
– ateismens sanna formel är Gud är
omedveten (Seminar XI, 12 februari 1964, min översättning).
Lacan sätter den nietzscheanska
idén om Guds död i samband med Freuds myt om det ursprungliga fadersmordet.
Men, så som Lacan inskjuter här –Freud skyddar ändå fadern: fadersmordet
grundlägger de första förbuden, incestförbudet och mordförbud; människan får en
distans till sina driftmässiga krav men lyckas ändå inte hålla dem helt i
schack. Det finns, så som jag läser Lacan, en undersida av den symboliska faderfunktionen,
mot bakgrund av Urfaderns obehagliga bestående så att säga: att lag och ordning
grundas i fadersmordet. Denna undersida är den
omedvetne Urfadern i var och en av oss, den fader som liksom hans mördare
ändå, biologiskt sett måste ha ägt åtminstone en gnutta samvete. Värre nog, även detta samvete är trots allt Urfaderns arv.
Vad som är omedvetet i kulturen, i
dess bortträngda undersida, obehagen, är att vi har ett samvete, kanske
fylogenetisk sätt, så som Freud spekulerar om, samtidigt som vi också
inkorporerar urfaderns obscena njutning i den ”postparricidala” ordningen,
efter urmordet alltså.
Urfadern är en freudiansk urbild
för naturrätt och obscen njutning; driftens primat känner inte till ett lag men
gör allt för att fullfölja driftens krav.
Freuds Urfader verkar må bra. Det
bor en sådan i oss alla, som en slitning mellan Överjaget (den symboliska
fadersfunktionen, begärets lag) och den primala driftens Det (urfaderns obscena
njutning).
En omedveten Gud är en arkaisk Gud,
”prelegal” Gud så att säga. Den omedvetne guden är en version av urfadern.
Denna Gud är inte död men omedveten
menar Lacan.
Josef Fritzl från Amstetten i
Österrike är kanske ett brutalt talande exempel om urfaderns inte endast
symboliska odödlighet. Fritzl lyckades nämligen undanhålla sin dotter i en källare
i sitt hus i 24 år. Han våldtog henne systematiskt under många tillfällen och
tvingade henne att ”bilda” familj med honom. Utslaget av det oerhörda
incestfallet blev sju barn: ett spädbarn som dog, tre barn levde i källaren och
tre adopterades av Fritzl och hans fru som tydligen var ovetandes om hennes
makes källarfamilj.
Fritzl är dömd 2009 till livstid och
hålls i ett specialfängelse med rättspsykiatrisk vård. Han är dömd för slaveri, incest, olaga
frihetsberövande, våldtäkt och olaga hot – alla dessa saker som Fritzl
dömdes illustrerar enligt min mening riktigheten av Freuds antagande om obehag i kulturen och även att Urfadern,
i Fritzls gestalt, har levt bland oss, mitt i kulturen, minglade i själva
familjeinstitutionen.
Fritzlfallet har för den delen
inspirerat den svenska teatergruppen från Berlin, Teater Institutet, som har
fått internationell uppmärksamhet och prisats för sin kontroversiella och
vågade pjäs Conte d’amour (”mot
kärleken”) som behandlar ordinarie familje- och kärlekstematik utifrån
Fritzlfallet.
Är Fritzl en atavism, i det att
urflockets urfader praktiskt taget inkarnerats i hans skepnad och ännu värre, att
han utanför sin källare kunde han vara en ganska omtyckt och föredömlig
medborgare och fader? Fritzls källare förresten; vilken VERKLIG bild av mörka
omedvetna drifter. Om ni minns, när bilder på källaren offentliggjordes, denna
källare som var hem för tre barn och deras moder, Fritzls dotter, VISAR enligt
min mening vad Freud funderade om i termer av hemmet och det hemska (heim/unheimlich); Fritzls källarfamilj
är verkligen en hemsk familj, för att
deras hem var ett hemskt hem. Men vi kan fråga oss om hans socialt funktionella
familj ovan inte är det?
Om Gud är omedveten, så som Lacan
menar, är det så enkelt att identifiera Gud med fadersfunktionen, som ju
uppkommer till följd av mordet på urfadern? Död och omedveten är inte samma
sak.
Förändrar inte den lacanska förskjutningen
från död till omedvetenhet synen på oidipuskomplex i relation till dess ursprung
i urmordet, som alltså kan sägas upprepa det?
Lacans revidering av
oidipuskomplexet har kanske med detta att göra. Lacan byter fokus i
sammanhanget från sexualutveckling till en dramatik
som enligt Lacan inte är fylogenetisk
så som Freud ser det. Barnet enligt Freud är multiperverst, det önskar göra som
urfadern gör, att vara en version av urfadern
för att det vill äga sin mor och döda den närmaste som uppfattas som en rival.
För Lacan handlar det däremot mer om en dramatik
som visserligen är knuten till sexualiteten men som i termer av begär förstås
vara inneboende i själva familjestrukturen.
Med andra ord, en annan familjestruktur skulle dirigera begäret på annat
sätt, föräldrarnas och barnets. Det är alltså Lacans syn på begärets betydelse i samband men oidipuskomplex
som skiljer honom från Freud.
Den sexuella utvecklingen är således
för Lacan inte huggen i sten och är ganska sekundär: den lärs in via barnets
kultivering av olika nujutningstekniker.
Barnet lär sig begära utifrån sin relation
till modern och fadern (och här är Lacan
för den delen ganska överens med Melanie Kleins objektrelationsteori). Begäret
struktureras givet fadersfunktionen och moders relation till den.
Lacan talar för den delen inte om en
”modersfunktion” för att moderns begär tillfaller under det falliska begäret, vilket INTE skall
förstås som att begäret är faderns exklusiva domän. Härmed skall det bara
inskjutas, för att vi annars riskerar att lämna vårt ämne, att Lacans ”fallos” inte
är en penis. Fallos är ett tomt
begrepp som på sin höjd indikerar njutningens
inkarnerade hemlighet. Den njutande kroppen är utan kön. Njutningen är existentiell och fundamental, kroppens
egen intelligens, så som jag förstår Lacan.
Men låt oss inte avvika alltför
mycket. Vi går vidare.
Varför är meningen Gud är omedveten en ”ateismens formel”
enligt Lacan? Denna mening är tvetydig i original på franska, nämligen för att Dieu est inconscient betyder bokstavligen ”Gud är medvetslös”, medan inconscient betyder både ’medvetslös’
och ’omedveten’. Om ateismens formel är ”Gud är medvetslös” blir det
fullständigt meningslöst att förneka en medvetslös guds existens; den medvetslöse
guden är ju uppenbart ”borta”. Om Gud, å andra sidan är omedveten, får ateismen i princip samma problem: det omedvetnas existens kan enligt Lacan inte
bestämmas utifrån empiriskt grundade existensbegrepp. Det omedvetna är snarare metafysiskt bestämt; men denna lacanska
”metafysik” hävdar sig inte inom en aristotelisk eller platonsk diskurs men i den
psykoanalytiska diskursen, som enligt
Lacan är ett språk- och tolkningsdiskurs.
Det omedvetna ex-sisterar menar Lacan; vilket betyder det omedvetna alltid redan är förbi; det är
”utom-varande” så att säga. Det omedvetna finns enligt Lacan på en annan plats (”den andra scenen” som
Freud kallar det); det omedvetna är ständigt förskjutet.
Det omedvetnas fundamentala
förskjutande, förskjutningen av det omedvetnas ”lokalitet” har enligt Lacan att
göra med att ”det omedvetna är strukturerat som ett språk”. Därför, det
omedvetna är identisk med språkliga fenomen
vilka Lacan mot bakgrund av lingvisten Roman Jakobson kallar metafor och metonymi. Metafor och metonymi motsvarar enligt Lacan vad Freud i
sin ”energetiska” terminologi kallar ”förtätning” (Verdichtung (ty), condensation
(fr), condensation (eng)) respektive
”förskjutning” (Verschiebung (ty),
deplacément (fr), displacement (eng)).
Hursomhelst, vare sig Gud är
omedveten eller medvetslös i båda fallen har vi att göra med ett tillstånd som
enklast kan förstås som sömn. Nu är
frågan om drömmen förekommer i ett medvetslöst
tillstånd – om en medvetslös Gud kan drömma – en empirisk, alternativt en
metafysisk fråga. Men, när allt kommer omkring, skulle en sovande existens utan
drömmar vara mindre existerande bara för att den inte drömmer?
Vi kan erinra oss H. P. Lovecrafts The Call of Cthulhu: ”In his house at R'lyeh dead Cthulhu
waits dreaming." Eller också läser vi där med Lovecrafts hänvisning till
den famösa Necronomicon: "That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die". En annan referens om en
förmodligen medvetslös och sovande, om än igen, monstruös Gud, finner vi i Alfred Tennisons referens till ”drömlös
sömn” i dikten Kraken:
Below
the thunders of the upper deep;
Far
far beneath in the abysmal sea,
His
ancient, dreamless, uninvaded sleep
The
Kraken sleepeth: faintest sunlights flee
About
his shadowy sides; above him swell
Huge
sponges of millennial growth and height;
And
far away into the sickly light,
From
many a wondrous grot and secret cell
Unnumber'd
and enormous polypi
Winnow
with giant arms the slumbering green.
There
hath he lain for ages, and will lie
Battening
upon huge seaworms in his sleep,
Until
the latter fire shall heat the deep;
Then
once by man and angels to be seen,
In
roaring he shall rise and on the surface die.
Att den medvetslöse och evigt vilande,
sovande, drömmande eller inte drömmande men likväl varande guden är en monstruös Gud är inte uteslutet. För, vad
händer när denna sovande kraft reser sig till liv? Det kanske är så att GUD är den radikalt
Andre för att Guds vara är omedvetet och som sådant för oss otillgängligt i en
rationell mening. Gud, kan vi mot bakgrund av Lacan hävda, är ständigt
förskjuten, alltid redan bortom – eller BORTA? Borta, för att vi har dödat Gud?
Hursomhelst, Lacans mening Gud är omedveten är väldigt obskyr, särskilt
för att han proklamerar detta som ett bihang efter en utläggning av drömmen om
det brinnande barnet som Freud hänvisar till i Drömtydning. Drömmen handlar om en fader som väcks i sömnen. Hans döde son rycker honom i
armen och säger ”Fader, ser du inte att jag brinner?”: (The Interpretation of Dreams, Penguin, s. 652)
Omständigheterna omkring denna
uppväckning är hemska (unheimlich) – ”att
väckas av en dröm” som Freud säger – inte mist för att den döde sonens kropp
som låg för likvakan verkligen brann i ett rum bredvid rummet där fadern sov.
En annan anförtroddes att likvaka under tiden den utmattade fadern skulle ta en
nypa sömn men denna person somnade och såg inte när ett långt brinnande ljus
hamnade i sängen där den döde låg. Döden, sonen, fadern, den andre, sömnen och
drömmen figurerar i Lacans inspirerande men ingalunda klargörande utläggning.
Vi får nämligen aldrig reda på vart Lacan ville hamna men fallet låter oss
spekulera, att fadern kände skuld för sonens död då han tycks ha underskattat
febern som sonen drabbades av och vars följder han antagligen hade dött av. Men,
Lacan tar upp denna dröm kanske för att kopplas samman myt, dröm och det sömn
till det omedvetna.
I Drömtydning, utifrån drömmen om det brinnande barnet ville Freud staka
ut en ny väg för drömmarnas förståelse; ett steg längre från ”drömarbetets
psykologi” (kapitel VII). Närmare bestämt, i början av kapitel sju antyder
Freud på ett förteget eller slugt vis vad det skulle kunna röra sig om. Innan Freud
återvänder till nämnda dröm i sektion C av kapitel VII ger han uttryck för en
idé och förhoppning om ett fylogenetiskt perspektiv
på drömarbetet, alltså om drömmens roll i människans evolutionära utveckling.
Det är intressant hur Freuds
vetenskapliga stringens lockas och inspireras av egendomligt filosofiskt
tänkande, som Nietzsches och Schellings tillexempel. Med detta i åtanken kan vi
nu med klarhet antyda att Lacan ansluter sin diskussion dels till Freuds vetenskaplighet
och hans fallenhet för spekulation om de stora frågorna, om människans,
kulturens och religionens ursprung till exempel. Lacan, då han i stort sätt ”återgått”
klart till Freud 1964 och som Catherine Clément menar i Lives and Legends of Jacques Lacan, när Lacan börjar bli Lacan är han
ute efter en ny dimension i sitt psykoanalytiska projekt: det reala (le réel) som han kallar det. Det reala är den hårda
kärnan som motstår symbolisering (språket, metaforen, Fadern/den Andre, förtätningen)
och inte kan fångas av fantasin (det imaginära, modern/objektrelationen, begäret,
metonymin, förskjutningen) förutom möjligtvis i poeten George Batailles mening:
som en strävan mot det omöjliga via överträdelser
som eroticism och offer – att skapa en inkorporerad REAL
transcendens bortom den metafysiska spekulationens; om en verklighet bortom; bortom
det rådande, fallogocentriska som
Derrida kallar det; det som betyder ordets
primat över köttet, vilket indirekt förklarar Lacans omnämnande av Maurice
Merleau-Ponty, köttets och perceptionens filosof, i det elfte seminariet.
Hursomhelst, Lacans mening Gud är omedveten tycks hänga samman med
att i det elfte seminariet (1964) tycks Lacan revidera bland annat Freuds
evolutionärbiologiska approach utifrån en fenomenologisk och existentiell
utvidgning och diskussion om ”vetenskapens subjekt”; Descartes’ cogito contra psykoanalysens ”omedvetnas
subjekt”. Vad som sker är att Lacan tillkännager subjektet all kunskap om det
omedvetna, vilket är också vad Freud gör från början. Men Lacan önskar bygga
psykoanalysens teori helt grundat i den psykoanalytiska erfarenheten som en
självtillräcklig (eventuellt vetenskaplig) vederläggningsgrund, till skillnad
från Freud som sätter sin tillit på naturvetenskapens framtida landvinningar.
I fråga om Gud och det omedvetna, i
relation till det konstitutionella urfadersmordet som grunden för Lagens och
Guds ursprungsuppkomst markerar Lacans mening Gud är omedveten den freudianska epokens fråga om myten om urfadersmordets
samband med det omedvetnas fylogenes, av följande skäl: den existentiella frågan
om Gud blir oavgjord trots Freuds religionskritik som just ger sig på att
förklara det sociokulturella och vägrar befatta sig med det metafysiska. OM
psykoanalysen skall säga någonting om metafysiken anser Lacan att det är
nödvändigt att fastställa Guds ontologiska status; om Gud tycks vara så viktig
– även om Gud är psykoanalytiskt talat blott en symboliskt ”fadersfunktion” är
denna i sin påverkan av våra liv också någonting verkligt, eller realt som Lacan skulle kalla det.
Lacan nosar nämligen i ontologins
problematik och elaborerar om psykoanalysen bör förhålla sig till ontologi, och
logik för den delen, liksom naturvetenskap gör det med René Descartes och senare
Edmund Husserl. Lacans utblickande över det ontologiska landskapet är inte
opåverkat av Martin Heideggers syn på varat som metafysikens historia och Jacques
Derridas problematisering av filosofins (därmed också ontologins) text,
historia och tolkning (som kallas dekonstruktion). Men Lacan ger sig inte i
kast med metafysik. Till slut (på sjuttiotalet) ”återgår” Lacan effektivt sett
till Freud igen, då han i det tjugonde seminariet (1972-1973) drar en gräns för
psykoanalysens tolkningskonst i fråga om existentiella spörsmål; om kärlek och
njutning, utöver vad som till exempel överföringskärlek
och njutning av att tala och begära
uppenbarligen tillför till den analytiska kuren; i stort sätt utan analytikers
aktiva ansträngning att framkalla en kärlekens eller njutningens affekt över tiden – som också, som bekant, är en
viktig faktor i analysen. Nej, gränsen för den lacanska psykoanalysen som ju
har avlägsnats så långt från Freuds genetiska, biologiska och neurologiska
förankring av psykoanalysen dras äntligen av Lacan i fråga om ontologisk
spekulation. Det återstår att se, inte för oss idag men för framtida lacanska
övningar, om Lacan ändå lyckades peka på någonting i strävan att matematisera psykoanalysen. Lösningen
är kanske att låta teorin ersättas av en mytisk eller spekulativ utmaning, som
Freud gör.
Kanske har Freud ändå rätt, att
psykoanalysen kan vara en vetenskap endast om den kan påvisa sin teori på
materiell eller empirisk grund. Dagens neurologi och biologi är delvis för den
delen lockade av psykoanalysen, som till exempel Lakoff and Johnsson’s idé om det
omedvetna i termer av förkroppsligat tankande (Philosophy in the Flesh: the Embodied Mind and Its Challenge to Western
Thought, 1999) eller ”neuropsykoanalys”. Men det finns ändå en oerhörd skatt som
psykoanalysen har att erbjuda de tolkande vetenskaperna och disciplinerna; ja
rentav livsfilosofin; Psykoanalys är en tolkningskonst
med rötter i det mest fundamentala i mötet mellan två människor: att den ene talar medan den andre lyssnar.
Tillbaka till Nietzsche.
Symboliken, en lampa tänd mitt på
dagen, är förträfflig. Nietzsche återanvänder den från cynikern Diogenes från
Sinope (412-323) som är känd för att ha ”sökt människan” med en lampa tänd mitt
på dagen. Det är inte ointressant att det är just en tokig människa som talar om gudamordet.
Den tokiga människan äger ett unikt
seende på livet. Och inte bara det. Hon har förmåga att se igenom det. Det är en obehaglig gåva; att tala om det man
tiger om.
Den tokiga människan hos Nietzsche
avslöjar vår – din och min! – del i
gudamordet. Med denna skuld ålagd – vem orkar bära på en sådan? – framstår
ateismen som en meningslös position; det vore dumt att förneka existensen av någonting
som är dött. De döda är inte bland oss, naturligtvis inte så som när de levde. Men
att tro, på vaddå? Dödens absoluta triumf? Guds tempel en grav. Både ateisten
och troende tycks vara ute och cykla. Men
därmed är det inte sagt att Guds död inte har någon betydelse, litterärt eller
symboliskt.
Om Gud är död är ansvaret oändligt
vårt. Inte bara får vi nu, efter Guds död, sköta oss själva men vi får också
dras med denna skrämmande vetskap, inte endast att vi har dödat Gud, men att vi
själviskt, passiviserade av slavmoralen, undrar vem vi nu skall peka ut som den
skyldige? Djävulen själv? Nej, vi – du och jag – säger Nietzsche: vi har dödat Gud! Moralen, den som vi
kunde läsa oss till i Bibeln, plötsligt är en moral som låter var och en begära
vad han eller hon vill. Är det så talar vi härmed ändå inte om ett totalt
sammanbrott av sociala relationer där begäret uppstår inom en ordning som vi
kan kalla Guds eller den Andres LAG?
Mot bakgrund av denna fråga kan vi
erinra oss Lacan som i en kommentar till Sartre som i Existentialism är en humanism menar att om Gud inte finns då är
allting tillåtet. Nej, menar Lacan, om Gud inte finns, då är ingenting tillåtet, just för att vi inte
längre lär oss att begära. Om allting är tillåtet kommer ingen att begära någonting, ty redan François Rabelais (1494-1553)
visste på femtonhundratalet att människan
begär vad som är förbjudet. Som en bild av detta kan vi hänvisa till en
bildlig uppfattning om det utopiskta tillstånd som satirikern Sebastian Brandt (1458-1521) kallade Lyckolandet
(Schlaraffenland); där ”stekta sparvar flyger i munnen
på en”. Men landet där allting är bara njutning och överflöd ser deprimerande
och dödstråkigt ut, i alla fall så som Pieter Brueghel den äldre (1525-1569) målar
det.
Det framstår, i alla fall så här långt, att begäret sätts i gång av
det förbjudna. Enligt Lacan, vad vi får, även om vi inte får det vi begär, är vad
vi inte har räknat med, det vill säga njutning, som helt enkelt ”kommer” menar
Lacan, inte som ett resultat av tillfredsställelse (begäret kan principiellt
sett inte tillfredsställas) för att begärsobjektet är ständigt förskjutet, på
grund av begärets ”metonymiska rörelse”. Begäret medverkar alltså i njutningen
endast så långt så att det försäkrar oss om att det inte skall tillfredsställas,
till förmån för första pris: njutning;
för att inte vinna vad som begärs. Därför,
om allting är tillåtet upphör vi att begära. Och följaktligen går vi också miste
om det vi älskar allra mest: att njuta.
Lacan skiljer mellan krav och begär. Det förbjudna begäret är i sin
mest oslipade form ett krav, vilket
enligt Lacan utgör kärnan i oidipuskomplexet: kravets freudianska version är att
äga modern i rivalitet med fadern. Men
det visar sig vara helt befängt, barnsligt så att säga, att frånta fadern en
position som han egentligen inte upptar. Det är nämligen bara sexistiskt att
tro att fadern äger modern. Sexism är alltså, så som oidipuskomplexets dramatik
visar oss, också barnsligt, ett krav om en makt som är fullkomligt
narcissistisk och på ett sätt självdestruktiv. Individen blir därigenom sig
själv just i att misslyckas med sina oidipala erövringar. Skammen i efterhand
är inte kanske så mycket att individen plötsligt växer upp och tänker vad
pinsamt att tänka så om sin mor och far. Jag tror att det snarare handlar om
att individen inser sin dumhet rätt och slätt. Varför skulle någon vilja ha sex
med sin mor och döda sin fader? Ja, det har även Sofokles kung Oidipus undrat.
Det är ju fullständigt förryckt. Detta åtagande är praktiskt taget omöjligt och
vi kanske kan säga irrationellt, inte minst på grund av att det är mycket svårt
att bära handen på fadern, eller att förgripa sig på modern. Istället,
individen lär begära det förbjudna
medan modern och fadern i bästa fall erkänns som föräldrar. Individens uppgift
blir således att bryta sig ur beroendet av familjestrukturen. Men, låt oss
fundera hur gudamordet kan ha gått till, om det nu är omöjligt ens att bära
hand på sin egen far?
För att komplicera saken ännu mer, det är precis vad det är:
förryckt att vilja aga sin egen mor. Men då kastrationen är ett faktum i det
att det lyckligtvis är omöjligt att genomföra det oidipala på annat sätt än
symboliskt, igenom, enligt Lacan, införandet i den symboliska strukturen av
språkligt determinerade relationer, och sedan den lille narcissisten inte vet
bättre lär han eller hon sig så småningom det sluga i att själv bilda familj,
att utöka domänen av sitt jag; att göra ett företag av sitt ego, att
multiplicera sig och utöka sin influens, via informationsteknologiska medier
tillexempel.
Vad är modern i jämförelse om hela världen ligger inom räckhåll? Från
denna megalomaniska problematik till lagom girighet: ett eller fyra barn, en
eller tre partners, en eller hundra miljoner. Här har vi kanske kärnan av den
oupplösta oidipala konflikten i samhälsmått, som jag ser det; det moderna
västerländska samhället tycks ha minst skrupler i fråga om makt. En effekt av
detta är grymhet och amoraliskt offrande av andra för att hänsynslöst
upprätthålla en standard som uppenbarligen under alla omständigheter inte
längre kan garantera välfärden, att hävda en maktposition trots rejäla
förluster, att hävda en identitetens fasta grund i gener eller tradition, till
exempel som ett folks eller nations. Detta är alltså lika förryckt och
oidipalt, menar jag, som att vilja äga sin mor.
Många är de rösterna som varnar oss om människans grymhet, som inte
minst i Europa de senaste hundra åren utbröt till fullo. Men redan innan första
och andra världskrigets utbrott har inte endast Freud förutspått detta i Obehag i kulturen (1930). Delvis kan
Freuds civilisationskritik läsas i linje med en problematik som Edmund Husserl
formulerar 1936 i termer av naturvetenskapens snabba utveckling och den
filosofiska kritiska reflektionens oförmåga att gå i takt med denna.
Mänsklig aggressivitet är mycket uppenbar i kulturella sammanhang
och är förmodligen en oidipal kraft, och som sådan är den i dödsdriftens
tjänst; särskilt i fråga om kulturer med maktställning som den västerländska är
detta tydligt men också idag när Europa tappar denna sfär av globalt inflytande
ser vi effekten av desperat och grymt försök att upprätthålla
maktkontinuiteten, inte minst genom uteslutning och produktion av
nationalistiska värderingar, så som det redan är fallet i förre detta
Jugoslavien och som är på gång på andra håll i Europa.
Om vi blickar över västerlandets moderna historia, som vi vet mest
om, kan vi enligt min mening avläsa en tendens i övervinnandet av Gud som tog
allvarligast fart i och med Upplysningen, mest specifikt i Europa. Denna
tendens är ett vittnesmål, menar jag, om förnekelse och konsekvent undanträngning – av exakt vad? Antingen,
menar jag, får vi via Nietzsche reda på att vi
har mördat Gud (att Gud var död visste nämligen redan Hegel före Nietzsche
och ännu tidigare är Bibeln vår pålitliga källa om detta event, väljer vi att tolka den så här långt det vill säga) med dess
alla moraliska implikationer, eller att Gud
är omedveten, så som Lacan menar. En mellanposition upptas här av Freud som
erbjuder oss myten om mordet på urfadern i Totem
och tabu, inte alls som ett rättfärdigande av den jungianska idén om ett
kollektivt medvetande men som en grov skiss av en fylogenetisk teori om skammens och aggressivitetens plats i
människans evolutionära utveckling (fylogenes är en teori om evolutionär
genetisk utveckling). Kulturen, kommer Freud fram senare i Obehag i kulturen, är en konstruktion vars syfte är att skydda oss
från sanningen om kulturens och religionens traumatiska och därmed bortträngda
uppkomstorsak.
Den oidipala konflikten är, så som jag förstår det, ”oupplöst” dels
för att familjen har en annan formativ funktion i det västerländska samhället
idag än på Freuds eller Lacans tid. Det vore dessutom intressant att undersöka
detta mer kvantitativt, om det inte redan finns liknande sociopsykologiska
siffror på det. Hursomhelst, mycket enkelt och naivt, absolut spekulativt – men
inte mindre värdefullt för det – är min lilla teori följande: Den oidipala
konflikten som uppstår i familjesituationen, som en första erfarenhet av livets
relationella dramatik, upplöses i regel inte i det postindustriella samhället
av idag. Upplösningen av den oidipala konflikten klassiskt sett innebär att
barnet till slut identifierar sig med moder och fadern. Detta antagande grundas
i den retroregressiva trenden i samhället idag, som inträder kanske på grund av
försvagning av moders och faders betydelse. Under förutsättning att detta är
ett riktigt antagande, överförs således den oidipala konflikten oupplöst direkt
till samhället där den eventuellt ersätter eller perverterar den rådande (libidinala)
ekonomin.
Med andra ord, vi kan tala om en regression som den yngre
generationens krav, företrädelsevis i Europa, tycks vara inriktade mot. I denna
mening tar jag det på fullaste allvar och som en talande problematik att vi
idag kan lägga märke till en strak retro-trend som enligt min mening inte
endast befinner sig på en estetisk nivå, att människor i 25-års ålder idag klär
sig och inreder sina lägenheter som sina far- och morföräldrar. Fadersfiguren
är alltså förskjuten bakåt, till ett sentiment kännetecknad av det förlorade
objektet – som lacansk talat varken är förlorat eller ett objekt. En Fader, om
vi följer Freud här, som återkommer, är antagligen en hemsk fader….
Samtidigt tycks den teknologiska utvecklingen och nya sociala
nätverk, via informationsteknologiska medier tillexempel, prägla nya
identiteter. Att uttrycka sig själv tycks idag sammanfalla med en ego-kult
själv som var och en bygger kring sina facebookuppdateringar, tweets och självcentrerade
tyckanden på bloggar och diverse mediaforum. Det viktiga är att jag är bara
jag; den andre är till för att beundra mig. Är inte detta likt den oidipala
inställningen: Det finns ingen mer än Jag? Den andre reduceras alltså endast
till en åskådare av mitt eget självspektakel.
Ett extremt utslag av denna självcentrering innebär inte bara
demokratins försvagande men också tragiska följder som Breiviks dåd i Norge.
Breivik pekar nämligen på ett problem som kanske inte ENDAST har att göra med
högerextremism och islamfobi men att Breiviks dåd snarare är i linje med en
falsk idé om att ett samhälle kan bestå av själviska individer besatta av
att självporträttera sina liv för vilka den andre har endast ett
självbekräftande värde. Äntligen, Breiviks dåd ligger som grund för en helt ny lag som
skall instiftas i Norge, att det skall vara möjligt att dömas till VERKLIG livstid.
Kan vi således se konsekvenserna av Breiviks dåd som en bekräftelse av den
freudianska logiken enligt vilken dådet föregår lagen, så som mordförbudet
föregås av urmordet eller att Breiviks dåd omedvetet följde en logik som kanske
kan förstås i termer av oidipal dramatik på en kollektiv eller kulturell nivå?
Vad jag inte har hunnit utveckla till fullo i detta föredrag är den
avgörande skillnaden mellan symboliskt och realt, mellan döden och det
omedvetna, mellan begär och krav. Att bedöma denna antagna skillnad anser jag
är viktigt då det i fråga om oidipuskomplexet kan hjälpa oss att avgöra om det
oidipalas plats i tillvaron. Närmare bestämt, om det oidipala i sin freudianska
form kännetecknar den falliska fasens formativa symboliska drama eller om oidipuskomplexet
uppträder som ett obehag i kulturen – i form av individuella utbrott av Urfaderns
obscena njutning (liksom i fallen Fritzl och Breivik)?
