To Have It Lost

the Universal is not

but the Frame

that Fall us out

Photo and text: Ervik Cejvan

Qu'on dise comme fait reste oublié
derrière ce qui est dit,
dans ce qui s'entend

Jacques Lacan, ... ou pire (leçon XII, 21 juin 1972)

(That one says remains forgotten
as a fact behind what is said,
in what is understood.)

Translation: C. Gallagher

www.lacaninireland.com

Descartes on Truth by Light and learning

"A good man is not required to have read every book or diligently mastered everything taught in the Schools. It would, indeed, be a kind of defect in his education if he had spent too much time on book-learning."

Descartes, The Search For Truth By Means Of Natural Light

Well, my dear René, to pass the examination is the task today. Not the thinking. Or, perhaps, as Florence Welch captures the melancholy of the subject:

http://www.youtube.com/watch?v=HGH-4jQZRcc

Freud on the joy-uissance of man

"Man tries to satisfy his need for aggression at the expense of

his neighbor, to exploit his work without compensation, to use him sexually

without his consent, to appropriate his goods, to humiliate him, to inflict

suffering on him, to torture and kill him."

S. Freud, Civilisation and Its Discontents

Anden är INTE ett ben

Ett inlägg i debatten UR Samtiden
Mänskliga kvarlevor: spara eller begrava?

http://urplay.se/166283

Debatten om de mänskliga kvarlevornas
framtid i museernas samlingar runtom i landet, att detta
överhuvudtaget är ett problem medan vi talar om bara ben rör sig
inom den diskurs som öppnades upp av den frenologiska idén om att
människans ande, vad hon ÄR som människa, är ett ben. Denna syn
kritiserades ingående av Hegel i Andens fenomenologi (se till
exempel Hegel, Phenomenology of Spirit, C (A.A) Reason 399; 340 i den
engelska översättningen av A. V. Miller, Oxford 1977). Medan
människans existens som ting kan reduceras till ett ben går hennes
ande och vad hon är utöver denna reducering till ett dött ting.
Problemet är att det döda tinget, benen, betraktas som en behållare
för anden, även efter döden. Detta är, mer precist, frenologins
andemening om vad människan är. Alla praktiska diskussioner vars
utgångspunkt är att anden är ett ben hamnar således i den
frenologiska fållan.

Filosofi och praktik

Enligt DN-artikeln "Hitta rätt i livet med en filosof" från 2011-09-08, http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hitta-ratt-i-livet-med-en-filosof, erbjuder Svenska sällskapet för filosofisk praxis samtal med filosofer till individer eller grupper om diverse så kallade existentiella frågor. Jag ansluter mig till kören som hyllar filosofins icke-akademiska potentialer. Men som filosof känner jag inte igen kopplingen mellan föreningens mål och en Sokrates som gärna åberopas. Redan i detta hänvisande till rötterna, eller ännu värre, som det sägs i en inforuta vid sidan av artikeln att filosofisk praxis är "en gren inom den moderna filosofin (och att), metoden användes redan i det antika Grekland", tyder på ett ofta förekommande behov som liknar de nyandliga rörelsernas och dito praktikernas behov av att grundas i en uråldrig kunskap. En presumptiv Mästare finns här också, en kanadensare Lou Marinoff, förespråkaren för "philosophic counseling". En sokratisk fråga: om det är så effektfullt i sin egen rätt, om det ger oss en erfarenhet av den sokratiska metodens kunskapsförlossning, borde inte det filosofiska samtalet som sällskapet erbjuder oss tala för sig självt? Jag menar inte att vi pekar på statistik och nöjda samtalsparter men varför inte göra som Sokrates, gå ut på stadens torg, gator och diskotek och ställ obekväma frågor till folk. Det är nämligen vad Sokrates gjorde och var också tvungen att hälla i sig giftbägaren för sin filosofi (se Platons Sokrates försvarstal).

Inforutorna i DN:s artikel antar att Sokrates var en självklar historisk figur och att det är av honom själv vi vet vad vi vet om honom. Vem var Sokrates? Det mesta vi vet om honom är via Platons "sokratiska dialoger". Om den sokratiska metoden som sällskapet filosofisk praxis säger använda sig av kan en filosofikritisk fråga ställas: vad om denna "metod" var en nödvändighet som Platons dialoger krävde, mest för att glorifiera hans lärare som tydligen inte hade skrivit ett enda ord till eftervärlden? Sokrates brukade mestadels smäda gudarna och fördärva ungdomen som det heter i anklagelserna mot honom som Platon skriver om - och även en annan med Platon samtida antika källa, Xenophon (inte en ny smartfån nej). Hur det än förhåller sig med den sokratiska historian är en annan sak ännu mer iögonfallande, nämligen så som DN framställer filosofisk praxis och vilket alltså uppfattas som deras egen röst har de filosoferna praktikerna ett genuint engagemang för samtalskonsten. Är det sokratiskt att engagera sig i samtalskonsten? Endast av Platon at dömma var Sokrates ointresserad av någon samtalskonst, eller kalla det "dialog". Snarare bekämpade Sokrates varje samtalskonst till förmån för ett vetande. "Vet dig själv!" är en sokratisk främsta uppmaning samtidigt som Sokrates alltid hävdade att han ingenting vet. Dialogen kan för den delen endast bli till mellan lika positionsstarka parter med lika mycket kunskap om var sina enskilda saker och vilka i princip inte kan mötas i en koncensus men erkänner för varandra att det är bättre att föra en dialog än att hata varandra. Dialog är en fråga om maktballans, om att hålla sin position.

Vidare, när samtalskonsten blir en metod talar vi i "sokratiska" termer om sofismer. Sofisterna var yrkesfilosoferna på Sokrates och Platons tid. Det finns en del som tyder på att sofisterna, "visdomens kännare" idag kan jämföras med coacher, inspiratörer, framtidsanalytiker, modebloggare, trendsättare och så vidare. Den enkla anledningen att Sokrates enligt Platon var i ständig strid med de så kallade sofisterna är att de inte var filosofer, visdomens älskare. Skillnaden mellan Sokrates och sofisterna var att de sistnämnda hjälpte folk utifrån deras praktiska behov och kunskaper. Sokrates ifrågasatte konformiteten i att identifiera kunskap och behov och eventuellt, som en "barnmorska" som han kallade sig, förlöste individer från saker de trodde att de visste: nu vet jag att jag ingenting vet, säger den lyhörde till Sokrates efter timmar av nedbrytande argumentation, vad som kallas "förbryllningen", aporia på grekiska. Efteråt går Sokrates vidare, enligt Platons vanliga beskrivning, och gör vad han brukar göra...

Filosofisk praktik må vara en bra affärsidé men varför inte marknadsföra sig just som en affärsidé, för att sällskapet riktar sig till de som kan betala och till skillnad från Sokrates odlar inga ideal i enlighet med en satyrisk vilja att ironisera över människornas tillsynes livsviktiga behov som att kolla facebook jämt och ständigt - helt gratis och för perversa nöjes skull, eller kanske av kärlek till visdomen. Ta bort orden filosofisk, praxis och Sokrates, sokratiska metoden och dylikt. Ett förslag i linje med en sådan reduktion av de filosofiska praktikernas marknadsföring vore att, om så tvunget, rätta in "filosofisk praxis" mer i en filosofihistorisk linje med sofismen, eller ett slags senare moralfilosofi då 'praxis' är ett ord som får sitt genomslag med Aristoteles.

En sak tycks de filosofiska praktikerna fångat bättre än psykoanalytikerna som just arbetar i talets domän: att posera som en som vet innebär att inställa sig i rätt sammanhang. Väldigt få tror att en psykoanalytiker idag vet någonting. Och det värsta är, så som Jacques Lacan säger, att psykoanalytikerna inte tror det själva. Men de vet, lite, menar han; kanske vikten av att veta att man inte vet, vilket är den riktiga definitionen av det omedvetna enligt Lacan och att, så som han menar i sin utläggning om Platons Gästabudet i det åttonde seminariet Le transfert, Sokrates var den förste psykoanalytikern. Psykoanalys är nämligen först och främst en praktik, som utvecklats mycket intensivt efter Freud och som kostar närmast lika mycket att konsultera som ett samtal med en filosofisk praktiker. Att föra filosofiska eller existentiella samtal, att förlösa en självkunskap, innebär inte att samtalet måste utgå från en filosofisk eller existentiell ambition. En analytiker frågar endast: Vad vill du? Och du börjar tala...