Gud o-död eller fragment om aforism 125 i Nietzsches Den glada vetenskapen

Vad som verkar kunna te sig ännu mer radikalt än Guds redan utropade död är att Gud lever men inte ger tecken på liv. Vad om Gud, ifall Gud är död, dör i evighet? Om någonting evigt kan dö är det tänkbart att det någonsin dör helt och hållet. Guds död måste vara en alldeles särskild död, en död som inte är underordnad dödens lagar, förutsatt att Gud är herre över både liv och död. Den lilla poem av H.P. Lovecraft träffar i hjärtat av denna skrämmande enkla logiska möjlighet:

That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.

Proklamationen av Guds död rör kanske inte så mycket Gud själv som det uttrycker ett mänskligt hopp om en slutgiltig död – att både tankar på återfödelser och själavandring och kroppens återuppståndelse kan vara oerhört skrämmande och för en som har förlikat sig med faktum av sin egen död blir kanske möjligheten till ett liv efter döden fullständigt skrämmande. Det är inte omöjligt att Nietzsche kände på sig eller rentutav led av denna dödsångest. Som en lösning på denna anordnar Nietzsche ett kollektivt ansvar: ”Vi har dödat honom!” men också möjligheten att ”även gudar ruttnar”, att det går att döda Gud. Nietzsches deicida sadism, kalla det så, kan förstås som en lösning på dödångesten som också får garantera den excessiva personliga friheten – friheten från Gud, att jag återtar kontrollen över mitt liv och död. För det första har jag vad jag vet troligen aldrig haft kontroll över mitt liv och död. Och under förutsättning att Gud var död och är återuppstånden ter sig en frihet att välja bort Gud omöjlig.Visst kan vi döda Gud om vi så vill, men det åligger inte oss att bestämma om Gud skall återuppstå. Är det därför Nietzsche aldrig ser Guds lik och enbart hör ”rasslet från dödgrävarna som begraver Gud” och känner ”lukten från den gudomliga förruttnelsen”, som ett slags önsketänkande om riktigheten av hansproklamation om Guds död? I sin lära om jouissance, som vi för stunden kan kalla ett slags njutandets fenomenologi, lyfter Lacan fram njutning genom lyssnande som en njutning som får företräde då till exempel blickens objekt uteblir eller är skrämmande att se på. Sidoblicken, eller en blick som låtsas att inte se är å andra sidan också en blick som begär att se vad moralen förbjuder och som vill se samtidigt som vi kämpar mot abjektionsreflexer, att kräkas. Nietzsches proklamation av Guds död understöds med hänvisning till auditiva, luktmässiga bevis, samt till allegoriska frågor kring ljus och mörker: ”Hela tiden natt och ännu mera natt? Måste man inte tända lyktor mitt på förmiddagen?”. Inte ett spår av Guds själva lik alltså. Vore inte det alltför
skrämmande att se på? Klart, men det tycks snarare som att Nietzsche inte riktigt är säker om Gud är död eller ens om Gud någonsin levt – Gud är en död Gud som i synnerhet kristendomen dyrkar, tycks Nietzsche mena här: ” ’Vad är väl dessa kyrkor om inte Guds grift och gravvård?’ ”. Men som sagt, ångesten som Nietzsche känner och som kan läsas in i galningens hysteriska utbrott ”Jag söker Gud! Jag söker Gud!” tyder enligt min mening på en ångest till följd av att han inte kan hitta och se Guds döda kropp.

Om Gud är död finns det ingen som kan göra sig herre över mitt liv men även över min död. Eller, rättare sagt, Guds gåva av eventuellt nytt liv eller återfödelse kan vara sådant att det utesluter min frihet att tacka nej till efterdödens gåva. En gåva kan inte avböjas och min frihet, mitt fria val dör med det nya livets skänk. Det är, kan vi tänka oss, som att vara en fånge som kan få allt förutom möjligheten att leva sitt liv efter egen vilja. Guds död kan alltså i lika hög grad tänkas vara en mänsklig projektion så som enligt Feuerbach själva idén om Gud verkar vara en projektion av människans önskeblivande. Men om Gud är död och snarare odöd, det vill säga varken levande men aldrig död, vad händer om Gud återuppstår, endast för att Gud kan göra det? Den återuppståndne Gud kanske inte kan vara annat än en outhärdlig Gud efter sin återkomst från döden, som spyr eld och hugger med svärd, bakfull efter dödens berusning och himla förbannad – en biblisk Gud kan bli på det sättet; den judeokristna guden är med hänsyn till sitt känslomässiga spektrum på så vis inte alls mindre antropomorf än Olympens patetiska gudomligheter. Eller en mansförespråkares värsta mardröm, att Gud återuppstår som kvinna, och då blir det som Linda Skugge säger: ”Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad!”. Kastrationsångesten känns här nära förestående och en man tillika gris fruktar så klart en sådan parousia.