Vet dig själv och tvivla på det men aldrig på sanningen

Det är svårt. Att bli angripen. Personen en mot en annan. Det är svårt. Men hur sant är det? Hur egentligt är det mot en själv, om det bara är din persona som lider? Men sanningen, den du ÄR. Vet du någonsin vem du är?

Det vet du, när du är i stånd att möta alla anklagelser i stil med Jesus: ”Det är du som säger det...”

Hur försvaras sanningen, född i en självrannsakan och kritiskt tänkande; sanningen vunnen i det delfisk-sokratiska ”vet dig själv” i det cartesianska tvivlet, reduktionen av insikten ”tänker, alltså finns jag”?

Sanningen försvaras in i döden. Därav, för sanningens apostlar och språkrör, endast följande är etiskt riktigt:

Präster ska brännas på bål.

Poeter ska begå självmord.

Filosofer ska avrättas.

Vem är du? Tvivlar du? Är du? Redo att dö för vem du ÄR?

Kan du någonsin vara gudomlig? Säga: Jag är den jag är.  

() Leva i okunskapens moln. Men är du inte en mystiker är du förmodligen omhöljd av din egen eller andras skitsnack.